Någon sorts HR-människa med examen i ekonomisk styrning. Bor med tonåringar och två batpigs i ett dåligt samvete av trä ett par kilometer från centrum i en liten stad.
Om stället
Här är det blandat. Bara så man vet. Det hänvisas från alla möjliga håll också.
Känner mig lite glad trots att det regnar sönder ute. Har farit runt och gjort ärenden hela dagen och sedan har vi som är hemma i Lkpg varit på IKEA:s restaurang. Nu har jag äntligen rätt flugspray hemma också. Allt gott.
Nä. Ingenting. Inget tråkigt heller. Städat lite. Promenerat. Promenerat med hundarna. Varit lite sur. Hämtat ungdomar vid golfbanan mitt i natten. Vilat. Funderat. Typ så.
Lite sliten idag. Kände mig krasslig på förmiddagen men fick annat att tänka på så det gick liksom över. I morgon ska jag åka 40 mil före 09 så nu lite vila.
En hälsning. En önskan om frid i några veckor över sommaren. Hopp om ro och god hälsa detta år. Inhämtar kraft ikväll och startar på garnisonen imorgon. Vissa saker måste man göra för annars är man en liten lort har jag hört. För att få sinnesfrid. Det gäller både för stora och mindre.
Signe är världens snällaste hund. Hon älskar oss alla och får utstå flygturer, utklädning och annat. Hon verkar gilla att hennes liv är så. Då hon blir trött på oss går hon och gömmer sig. Under en stol i köket där hon inte alls syns.
Jag minns då vi var och valde henne på stället där hon kommer ifrån. Det var så livligt i det där rummet och valparna klättrade på oss och bajade på golvet. När Signe blev trött gick hon in och gömde sig bakom tvättmaskinen som stod i rummet.
Hon var så tyst hela resan hem från Ön. Det var Ossians trettonårsdag. Typ fyra timmar i bilen tog det. Signe var liten och rund och benen var korta och spretade åt alla håll. Hon är fortfarande liten. Och rund. Med korta ben.
Första veckan var hon konstant utskälld av Walter som hängde utanför kompostgallret. Till sist fick de lov att bli kompisar. Nu är dom så kära i varandra.
Idag är det två år sedan Sverige hade sitt första konstaterade fall. Jag firar denna högtidsdag med att själv tillfriskna lite mer. En sked nutella och en klunk bang. Nu har de kortat tiden mellan doserna till tre månaden. Jag hann inte få tredje innan. Nu hade det varit fritt fram men jag antar att jag ska vänta med den eftersom jag gjort den här resan nu.
För nio år sedan åkte jag på en resa. På just den här dagen. Det var väldigt speciellt och jag minns den resan med en högtidlig och skön känsla. Jag fikade i Vansbro och åkte skidor på Hundfjället. Jag sov i en bastu. Det var ett par av de finaste dagarna jag kan minnas att jag haft. Det gäller att vårda de där minnena. Låsa in dem så att de inte flyger bort. Många minnen har flugit bort.
Jag tycker inte om julen. De flesta som känner mig väl vet om det och de vet också att jag gillar att vara för mig själv för att självsamhet är exklusivt i mitt liv. Jag har många människor i min närhet som bryr sig om mig och vill att jag ska må bra. De lämnar mig också i fred då de vet att jag vill ha lugn och ro. Hämta energi. Tänker bara så att ingen slänger sig på luren då den läser här nu. Jag är upptagen med barnen och jultomten.
Nä, det jag tänker på främst är hur starkt kopplad julen är till glada och förväntansfulla barn. Det är fantastiskt då barnen är små. Jag minns drivor av klappar, julmatslagning och julgransklädning. Tindrande små ögon då julpapper flög åt alla håll medan golvet fylldes av nya plastleksaker och tråkiga kläder från mjuka paket.
Nu städar jag lite halvdant, dricker lite glögg medan jag hänger någon billig plastkula på min ”gran i kruka” som är en knapp meter hög. Mest för sakens skull. Jag drar på mig en trött tomteluva och delar ut ett par plikttrogna klappar. Ingen vill vara tomte längre men alla vill ha en. Ingen klapp har namnlapp så det blir jag eftersom jag har köpt alla paket och slagit in dem. Jag vet vem som ska ha viket paket. Så tomten är jag. Sedan klättrar alla upp till FIFA22. Mätta på julmat som mormor fixat.
Tänker på barnen som inte får någon mormorsjulmat. De som inte får något julpaket eller swishjulklapp. Kanske får de ett äckligt fyllo att ta hand om istället. Någon egoförälder som vill ha det lite mysigt på julafton och inte klarar av att hantera sig själv. Julen skapar problem. Som bara finns på julen för just då ska man ju ha det så trevligt.
Det jag egentligen tänkt skriva om är ensamhet. Det är många människor som är ensamma på julen. Det är människor som inte vill vara ensamma men som är det ändå. Hur mycket man än pratar om dem så finns ensamheten ändå där.
Julen skapar ensamhet. Det är liksom därför jag inte tycker om den. Det finns människor som är ganska ensamma och lite trivsamt självsamma året om. Det är inte förrän julen är i antågande som de blir ensamma på riktigt. Julen är en högtid då förväntan är att man ska vilja vara tillsammans med andra människor. I grupp. Vid en gran. Vid ett matbord. Vid en teveapparat. Vid en grötskål och så vidare. Det blir så uppenbart då man inte har en sådan grupp. Särskilt för andra människor som så gärna bjuder in en till sin. Och det är ju fint. Visst. En del av julspelet.
Kanske saknar man någon som funnits i ens liv och i ens hjärta och vill inte vara någon annan. Kanske vill man inte säga att man hellre är ensam då. Så man spelar med. I julspelet.
Det är julen i sig som gör det. Det går inte att göra något åt det. Vi kommer att fortsätta att fira jul. Det ska vi. Vad julen än gör med oss. Om den gör oss glad. Förväntansfull Melankolisk. Sentimental. Leden. Ensam. Whatever känsla den skapar. Vi fortsätter och det är bra. Vi säger så.
Han vill inte gå alls och det verkar som att han har ont i tassarna. Jag har klämt på ryggen och knäna och överallt men han reagerar bara när jag tar på tassarna. Om det inte är bättre inom mycket kort så blir det veterinären.
Den som läser som har husdjur förstår precis. Så enkelt.