Lottas Dagbok

Ok. Det blev för rörigt så nedanstående fick ett eget inlägg.

Detta har även (utöver vanliga trevligheter och besvärligheter) varit en vecka då jag fått förundras över vissa människors dumhet och elakhet. Ja, jag är egentligen inte förvånad för alla är nog dumma och lite elaka ibland. Faktiskt.

Däremot finns det sammanhang då den automatiska antielakhetsradarn borde slå på. Huruvida den gör det eller inte i dessa läget beror rimligtvis på någon sorts grundinställning till den man utsätter. Det är främst där jag förundras över hur man kan ha en sådan konstig grundinställning till exempelvis sitt barn, att man tycker att det är så viktigt att uppnå ett eget syfte så att man låter det bli verktyg för att nå sitt eget mål. Tja, antingen är det elakhet eller så är det ren dumhet och respektlöshet.

Jag kommer nu att redogöra för ett exempel. Detta exempel har INGEN praktisk grund i verkligheten alls utan är enbart illustrativt.

Ok.

Tänk er att ett par har ett barn som håller på med en aktivitet/idrott. Mamman tycker att pappan driver på barnet för hårt (vilket pappan vet att hon tycker) och barnet anförtror sig åt mamman i första hand.

Så en dag så ringer barnet hem till mamman och berättar något för mamman. Mamman väljer då att högt och tydligt upprepa det barnet sagt med avsikt att pappan som är i bakgrunden skall få veta vad barnet just sagt.

Syfte? Tja. Det kan man fråga sig. Kanske för att visa att man fått bekräftelse? Eller för att påvisa att ungen är besvärlig ”oj, kolla vad jobbigt jag har det med den här ungen”. Kanske för att man gillar konfrontation eller att spela ut folk mot varandra.

Det märkliga är att mamman väljer dra ner brallorna så på sin unge. För hon borde naturligtvis fattat att det som sägs till henne i telefonen är riktat bara till henne. Luktar kränkning låg väg och speglar en onormal inställning till barnet. Skrämmande. Exemplifiering slut.

Så nu tänker jag på dem som växt upp med föräldrar som är sådär. Hur mår dom? Och hur blir man? Hur påverkar det hur de i sin tur blir som föräldrar. För föräldraskap är en stor uppgift. Inte ska man enbart se till att barnen inte bryter nacken då de trillar från fotpallen vid handfatet eller bränner av sig tungan på smakportionerna. Eller för all del inte drunknar i vattenpölen utanför köksfönstret. Det fysiska livet; ack så viktigt.

Nä, minst lika viktigt är det att vara varsam med barnets inre befinnande. Så att det blir välbefinnande. Att vårda och möjliggöra för positiv utveckling för det inre och lägga tid även på det. Men lätt att glömma sådant som inte syns. Det finns dock inga ursäkter i alla fall för att låta bli. Katastrofala konsekvenser är att vänta om så gör. Själens liv; viktigast.

Detta är inget jag tycker bara just idag. Utan varje dag. Jämt.

Tja. Det räcker så. Jag tror att budskapet nått fram.

– Posted using BlogPress from my iPhone