Asså.. *stupid me*.. Jag fick förklaringen av en närstående skåning. Kanske har det med dialekten att göra med andra ord. Möjligen var jag en aning för snabb att associera till rivjärn där i eftermiddags för det är nämligen inte alls med sådana att göra. Riva i den mening man talar om det i detta sammanhang är att ta ett rejält tag i salladen och slita isär den liksom. Jag står i och för sig för mina tidigare frågor då det gäller det där med kolkedjor och celler… det borde inte göra någon skillnad för smaken… men det gör det tydligen. Man få väl pröva själv antar jag..
Tjing!
Jag höll nästan på att slumra till nyss då jag hörde TV:n genom ´dimman´ (så att säga). Det var den där reklamen, som jag inte alls vet vad det är de vill sälja med trots att jag har sett dem massor av gånger. Det är i alla fall en kvinnlig kock med taskigt bortarbetad skånska som håller på och rör ihop något. På slutet säger hon något i stil med: ”Jag brukar riiiiiiva salladen i stället för att skääära den för då brukar den bli lite besk..” (syftningsfel, jag vet!). OK… Hur faan vet salladen att den är riven och inte skuren och därför inte skall smaka beskt. Jag menar… det handlar ju om sönderbrutna kolvätekedjor oavsett hur man tar söner dom. Dessutom.. skulle det vara så att vätskan i salladen är beskt så borde den väl det väl smaka ännu beskare om man krossar sallade på ett rivjärn. Kan någon förklara detta så skulle jag må lite bättre, tack..
(Ja… nu blir jag ju lite osäker på det här med kolvätena när jag funderat en stund.. det är ju celler i salladen.. men oavsett borde det inte spelar någon roll hur den sönderdelas i fråga om smak..)
Nu har jag grävt fram lite bilder från klädsimmet. Jag utlovade ju lite sådana tidigare Så håll till godo..
Först fick de bada lite utan flytvästen.
Sedan var det das för lite övningar.
Wilmer prövar visselpipan.
Han tyckte klädsim var jättekul.
Vaddå kliva upp ur vattnet?
Sedan var det Antons tur.
Antons grupp hade lite mer avancerade övningar. Här tränar de på livräddning.
Sedan skulle Anton bli räddad. Då får man blåsa i pipan.
Till undsättning!
Tackarrr!!
Ja.. typ så går det till med klädsim på Delfinen. Riktigt nyttiga övningar faktiskt. Man få hoppas att det är något som fastnar och stannar kvar ett tag av det som de lär sig. Hur som helst så är det ju kul….
Det var allt på tiden tycker jag. Har verkligen saknat dem under vintern (men de har väl haft fullt upp med kräksjukan kanske 😉 ).
Sjukhus är fantastiska tycker jag. Det är så mycket glädje och sorg och det händer så mycket där på samma gång liksom. Människor föds och människor dör. Innan Anton föddes hade jag väl egentligen inte reflekterat över det för jag har aldrig behövt ligga på sjukhus någon gång eller har väl egentlien inte haft några ärenden dit över huvud taget. Nu mera har jag insett vilken mystik som vilar över dessa byggnader som aldrig somnar och som allttid har beredskap för vad som än skulle kunna inträffa. Jag själv är dock både för äckelmagad och för blödig för att kunna jobba där.
I tv-serien får man i alla fall följa ett gäng människor som arbetar på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det är ett par läkare, någon sjuksjöterska, en abulansförare, några uskor och en barnmorska. Jag gillar dem alla men så det är svårt att välja ut någon favorit men det är ju skitkul att följa Janne på ambulansen och Urban och Kungen på akuten. Sedan är det ju alltid fantastiskt att få se små bebisar födas.
Igår kollade vi på det tilsammans Anton, Wilmer, Ossian och jag. Det kommer nog att förbli så på kvällarna framöver…
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Husdjur, Jobb och plugg, Resor och utflykter
Fint värre! I dag skall dagen ägnas åt organisationsteori för till helgen är det dags för den första examinationsuppgiften. Den kommer att handla om ´det strukturella perspektivet´. Inte helt nytt för mig så jag känner mig ganska lugn. Dock könner jag att jag måste plöja igenom några kapitel i ´Bolman & Deal´ så att jag känner mig förberedd. Jag retar mig lite på att uppgiften kommer klockan 17.00 på fredag och skall lämnas 23.59 på söndag. Det finns liksom inte möjlighet att använda en endaste liten vardag.. jo fredag kväll förståss.. men det är ju knappt vardag då.
Ormarna har hållit sig inne i terrariet de senaste timmarna. Den röda är verkligen sugen på att rymma igen, nu när den lyckats göra det två gånger.
Slänger in en bild på Anton nedan. Den är från sommaren 2006 då vi var i Danmark med Jonas Palms båt. Anton var fyra och ett halvt år då. Då hade vi verkligen fint väder…
.. fy.. säger ja bara. Det är inte ofta det blir två inlägg på en dag men ormlivet här hemma behöver en interaktiv dimension.
Den här gången var det husse själv som upptäckte att den var borta. Jag hittade den under soffan. NÄR och HUR har detta gått till? Ingen panik denna gång dock. Nu blir det lås på glaslådan!
Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan det skulle hända. Ossian har nämligen börjat dra upp glasdörrarna på terrariumet. I dag skedde det just när vi hade ätit och barnen kollat på bolli och stod i badkaret och väntade på att bli duschade. Som jag upptäckte att det var öppet alltså. När det öppnades har jag fortfarande inte en aning om. Dock kunde jag snabbt konstatera att det inte fanns två ormar där inne där det borde gjort det. Jag kan lova att det var länge sedan jag var så jävla galen som jag blev just då (jag tror det var den fjärde juni 2004 faktiskt). De förbannade odjuren har aldrig varit så nära att bli skosnören som just i kväll. Jag tror att de klarade sig för att de har olika färg vilket gör dem totalt värdelösa som skosnören. I alla fall om man har en lite mer sparsmakad stil som jag.
Jag hittade den ena ganska snabbt. Den förbannade Ivar, den fege jäveln hade inte ens vågat sig ut ur terrariumet. Tur för honom. OCH för mig. Hellre jagar jag den röda kärringen för hon är inte så bitsk. Innan jag hittade det äckliga belätet under soffan hade jag hunnit med ett utbrott som nästan skrämt livet ur barnen. Anton ropade från badrummet; ”Måste du vara så sträng mamma du gör mig rädd..!” Man hade ju inte mycket hjälp från husse heller. Han är på personalfest i Norrköping och svarade inte ens i sin telefon. Han hade nog viktigare saker för sig (!?!). Hans kommentar tar årets guldbagge tror jag.. eller guldfisk kanske…. silverfisk… I allafall; ”Varför gör du så här mot mig!” (!?!)
När jag lyckats peta ut den från ´under soffan´ (med hjälp av en grön grillpinsett i plast) for den vidare mot förrådet under trappan. Jag fattade ju att om den kom in där så skulle den lägga sig i ett hörn och förmodligen dö för att jag tror inte att mycke skulle ha fått mig att riva ut hela det förrådet (med åtta minuter till Let´s Dance), och det är ju inte varmt där inne precis. Jag tog tag i svansen på åbäket och drog. Det knakade lite. Insåg att jag skulle bli tvungen att släppa taget. Vid det här laget hade jag Ossians termobrallor på ena handen så att jag inte skulle bli biten (eller uppäten eller något). Äntligen hade jag i alla fall turen med mig i allt detta för just innanför dörren i förrådet låg Wilmers hockeyhjälm (Tack Gud!) så när jag släppt ormen och öppnat dörren kunde jag (nästan) bara ta hjälmen och ormen som hade slingrat in sig i gallret, och hiva in hela skiten i glasburen.
Barnen var kvar i badkaret och Ossian skrek så att han hostade och dreglade. Anton ropade; ”Mamma Ossian fryyyyser..!” Ja ja.. de hade smörjt in sig med MYCKET tvål i alla fall så det tog ett tag och skölja dem. Stackars Wilmer hade svid. De hade ju väntat en stund på tvätt… kan man säga.
Sedan kollade vi i alla fall på Let´s Dance. Hann precis!
Go´kväll!
PS. Bilden ovan är en repris från i våras. Har ju lite bök med bilderna just nu. Vill bara tillägga att bilden inte ger en helt rättvisande bild av storleken på… djuret..
Lottas Dagbok 