Lottas Dagbok

..jag vaknade halv tre. Kul.. Det är alltid så när jag stör mig på något och denna gången handlar det om smitta och barnomsorg såklart. Jamen vad annars i dessa tider? I alla fall så hade jag ett samtal med rektorn om detta i går eftermiddag som var ganska vimsigt och mest handlade om annat. Nu har jag ägnat halva natten åt att frigöra mig från min irritation (eller generera ny, jag vet inte riktigt) genom att skriva ett långt mejl till henne om vad jag tycker och varför. Jag oooorkar inte gå in på detaljer men jag är så trött på amatörmässiga godtyckliga bedömningar av regler som egentligen är rekommendationer osv.. Jag gillar verkligen smittoförebyggande regler men bedömningarna som görs utifrån dessa måste ju vara rimliga utifrån syftet med dem och risken som föreligger.. Ahh.. jag blir så trött.. Nu sitter jag här med en frisk Ossian idag (som kanske blir sjuk vad vet jag, men risken är inte större än om han varit på busfabriken eftersom han inte har träffat någon sjuk eller har någon sjuk i hemmet för Wilmer är hos mormor).

Nu är det i alla fall morgondags..

..ser inget vidare ut just nu. Nu har vi i princip fått svaret på vad det var som drabbade mig i fredags. På ett sätt känns det skitjobbigt men på ett annat sätt känns det lite som en lättnad också måste jag erkänna. Vi hade ju tre alternativ som var aktuella. Läkaren trodde i första hand på matförgiftning och i andra hand på gallproblem eller någon form av virus (traditionell magsjuka men med ett extremt explosivt förlopp i mitt fall). Wilmer har gett oss svaret på vilket som var de rätta alternativet i dag. Tackar! Nu vet jag i all fall att det inte var något allvarligare fel på mig.. om man nu ska se NÅGOT positivt i allt detta.

Men jag kanske ska berätta lite närmare vad som egentligen hände här i Fredags eftermiddag. För att kunna göra det på ett rättvisande sätt måste jag tala om att vi väntar tillökning här (suprise). Det började vid tre ungefär med lite traditionllet magknip vilket snabbt övergick i illamående. Frammåt fyra satt jag på toa för att inte kunna resa mig därifrån knappt ens för fem minuter. Jag visste ärligt talat inte att det fanns så mycket vätska i en människas tarmar (suprise för mig). Jag kände ganska tidigt att jag inte skulle klara ut det där eftersom det dessutom hade varit skitvarmt ute hela dagen. Sedan började jag kräkas vilket ju inte direkt bidrog till någon förbättring. Tur att vi har handfatet brevid toastolen. Jag kände mig yr och konstig och det blev bara värre och värre. Jag har ju haft en hel del magproblem tidigare och har få den otroligt vanliga slasktrattsdiagnosen IBS av ett par olika läkare då jag beskrivit mina symptom och dessutom haft (som jag misstänker) en del trubbel med gallan då jag ätit för mycket fet mat, vilket jag gjort vid detta tillfälle, så för min del var det högst osäkert vad som egentligen var fel. Morsan kom och hjälpte mig ringa sjukvårdsupplysningen eftersom jag inte själv längre var riktigt kapabel. Vi blev i alla fall skickade till akuten, där vi checkade in vi typ.. halv tio.. Där träffade jag sköterskorna Stina och Palle som tog en massa prover. Lååågt blodtryck hade jag då. Men det brukar jag ha i vanliga fall också men inte så där lågt. Spydde mer (fontän genom näsan).. Hade feber. Var uttorkad och fick dropp. Fantastiskt vad en påse dropp kan göra. Gynjouren kom och undersökte eftersom jag hade fått massor av sammandragningar. Såg bra ut. Skönt. Några timmar senare kunde vi få åka hem då droppet gjort sitt och jag fått ett helt fantastiskt litet piller (och jag som trodde att jag provat allt) som faktiskt gjorde att jag mådde mycket bättre. Dessutom var det väl kö till mitt rum eftersom alla offer för`RIX fm´-festivalen med medföljande Takidakonsert behövde rummet. Sedan är resten historia. Det har gått rätt håll hela tiden med lite inslag av huvudvärk bara. Fortfarande har jag inte kommit igång ordentligt med maten och jag känner mig inte särskilt sugen skall jag erkänna. Men, men..

I morse tyckte jag Wilmer såg lite blek ut och han ville inte ha sin frukost. Han ville gå och lägga sig igen och tog sig för magen. Han brukar gnälla på ont i magen nästan varenda morgon så hade det inte varit för att vidta en extra försiktighetsåtärd så hade första spyan kommit hos Marita. (Ja.. med avseende på 48-timmarsregeln så var vi smittsäkra.. men tydligen inte helt..) Han fick åka till mamma istället och där insjuknade han. Han har kräkts en del men han har inte haft någon diarré så jag tror han ligger bättre till vätskemässigt än vad jag gjorde. Hoppas han kryar på sig den lilla gubben. Vi ska försöka att hålla dem separerade i alla fall för att vi får ju inte lämna Ossian hos Marita om någon är magsjuk i familjen. Kanske kan han stanna i mammas och pappas hus tills han är lite mer smittsäker. Vi får se. Faan..

Ja.. så var det i alla fall…

Tandläkaren tyckte att Antons tänder var jättefina idag. Hon konstaterade att 6-årständerna låg precis under tandköttet i underkäken. Vi firade med glass efteråt. Anton valde två kulor; dajm och polkagris, med chokladsås på. Vi kalasade på Café Gyllen en stund innan vi var tvungna att hämta de små.

På vägen till Marita mötte vi en kille som går i Antons klass. Han berättade att han ´inte får gå till affären längre för han brukar stjäla och sånt´. Tur att jag inte satt på en stol eller så för i så fall hade jag nog trillat av den.. Faktum är att jag faktiskt håller på att tappa tilltron till mycket i det här samhället. Jag beskrev häromdagen hur en flicka (också Antons klass) kommit fram till mig och frågat mig om jag har DAMP (läs här). Jag tog upp detta på kvartsamtalet i torsdags på ett relativt hypotetiskt sätt (berättade inte vem det var som sagt det ens) och fick svaret att ´det är trendigt med sånt där´. Alltså vad man kallar varandra för. Hmm.. jag trillade inte av stolen då men inser nu i efterhand att jag kanske borde gjort det. Troligtvis  var jag paralyserad av chocken över svaret.. njae.. det var jag nog inte förrästen. Det var nog bara tur att jag satt kvar. Jag hade ju bordet att hålla mig i också 😉