”Det var hennes namn som stod ovanför adressen. Han hade tagit in det utan att ens kommentera att det låg ett brev som var till henne bland skräpet från brevlådan. Kanske hade han inte ens sett det. I och för sig hade han ju inte brytt sig nämnvärt om henne eller något annat som hade med dem att göra på länge så varför skulle han bry sig om hennes post? Egentligen. Hon rev upp kuvertet. Det var verkligen skrivet för hand. Vem skriver ett brev för hand nu för tiden..? Inte många sekunder senare hade hon insett att författaren inte var en bekant. Åtminstone inte till henne. Hon visste nu att om hon läste brevet skulle hennes hjärta brista. Igen. Men vad gjorde det? Egentligen. Det var ju redan så trasigt. Långt borta hörde hon den nyfödda lilla flickan skrika efter henne samtidigt som hon sänkte blicken och började läsa. `Hej. Jag heter Anna. Jag är kollega till din man. Jag har också haft ett förhållande med honom som har pågått det senaste halvåret. Jag har inte vetat om att du har funnits förrän jag hittade en lapp på golvet förra veckan. Det som stod där på fick mig att förstå att han har tre små barn. Jag förstod att han ljugit om andra saker också så jag gjorde några efterforskningar.. och fann dig…´ Märkligt nog kändes det som en lättnad. Inte för att hon sökt förklaringar men nu förstod hon att det inte var henne det berodde på..”
Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson
Filed under: Allmänt, Barnen, Böcker, bebis, Bilder, Familj, Hälsa, Hus och hem, Husdjur, personligt, shopping, TV
Förlåt mig för denna evighets-cliffhanger men igår somnade jag vid skärmen så jag blev tvungen att dela av en gång till. I natt har jag i alla fall sovit så nu känner jag mig lite piggare. Varje gång jag fött har jag haft så svårt att sova de första nätterna..
IVA ja.. När vi kom upp på IVA så räknade de andetag igen och de kopplade upp honom till en skärm som registrerade `allt´. Han var forfarande snabbandad men syresatte bra. Han bara sov (men det är ju normalt). De tog alla tänkbara prover på honom och satt en en nål på hans lilla hand. Fredrik kom och vi satt där och väntade. Läget verkade stabilt och jag könde mig lugnare. Efter ett tag bestämde vi att det var dags att gå och äta lite. Fredrik och jag skulle gå till sjukhusets restaurang (eftesom jag var utskriven från allt så fanns det ingen mat till mig). Precis innan vi skulle gå så kom doktor Karin tillbaka och gjorde en undersökning igen. Nu hörde hon blåsljudet tydligare. Faan.. Hon föreslog att överläkaren skulle komma och lyssna. JAg försökte få någon typ av besked, vilket jag ju förstod att ed inte kunde ge i det specifika fallet, men jag ville höra klarspråk. När jag inte fick det så förstod jag att risken inte var jätteliten att det kunde vara något allvarligt fel. Vilken pellejöns som helst kan väl räkna ut med skinkorna att snabb andning tillsammans med blåsljud inte är så himla bra. Doktor Karin pratade om ultraljud på hjärtat och lungröntken. De jagade i alla fall ner oss till restaurangen.
Fredrik beställde en paj och jag tog en räkmacka. Fredrik åt paj och räkmacka. Jag åt några räkor. Vi detta laget var jag helt säker på att han skulle dö. Man blir ju lite knäpp när man just har fött också. Fredrik tänkte positivt som vanlig och jag försökte också göra det. Men jag är ju realist. Bryta ihop brukar jag inte göra men nu kändes det ju inte så bra.. minst sagt.. Jag tänkte att `nu kommer straffet för att jag går omkring i övermod och tror att jag ska klara allt i en handvändning´ och att `inget sådant händer mig´…
När vi åter kom upp på avd 15 var överläkaren där för att lyssna på hjärtat. Just då kom en prematur liten flicka in i kuvös efter ett snitt (tror jag, för pappan var med i scrubs och jag såg mamman i rullstol senare) och hon bara skrek så överläkaren kunde inte höra hjärtat alls knappt. Vi fick veta att lungorna var rönktade och att mean sett tecken på en pulmoniell adaptionsstörning (eller vad det heter) vilket köndes som en bra diagnos. Nu kunde man anta att andningsproblemen och blåsljudet inte hörde ihop. Skönt.. Hjärtat hade sett bra ut på lungröntkenbilderna också. Nu kändes det bättre. Vi fick ett samvårdsrum och man bestämde att den lille bebisen skulle få flytta in lite senare om det fortsatte att fungera bra under eftermiddagen. Han fick antibiotika i sin nål på handen för att säkerställa att en eventuell infektion inte skulle få fäste… Nu kändes det mycket bättre även om inget egentligen hade förändrats.
Jag flyttade in i rummet och Fredrik hängde med. Fick veta att mitt bokpaket som jag väntat på låg i brevlådan där hemma och att min liggkorg till vagnen hade kommit och låg och väntade i morsans och farsans garage. Nu kändes de ju faktiskt (igen) som att jag faktiskt skulle ha en bebis med mig hem. Efter ett tag flyttade även bebisen in tillsammans med sin maskin.
Fredrik åkte hem på kvällen efter att vi fyllt `min´ hylla i sjukhusets kylskåp med käk (för på denna avdelning sköter man sin egen mat). Jag tillbringade en halvt sömnlös natt i rum 15 på avdelning 15 tillsammans med sköterskorna som kom vaje timme för att ta prover, ge antibiotika och räkna andetag. Bebisen verkade må bra och vill äta mst hela tiden. En sköterska tyckte att jag skulle ge honom ersättning (??) för att jag skulle få sova. Som tur var hade jag en tv på rummet. Ironiskt nog visade den bara skit denna natt. Tack Gud för Hänt i veckan!
Morgonen efter fick vi beskedet att vi kunde åka hem för att komma tillbaka för ett återbesök nästa dag. Jag packade ihop mina prylar och familjen kom och hämtade mig.
Väl hemma hade Fredrik vikt all tvätt (som legat ren i vardagsrummet i flera månader). Nu låg den vikt i hela vardagsrummet med tre ungar springande runt i den. Jag insåg snabbt att det var bäst att ta tjuren vid hornen direkt och lägga in den. Detta innebar även att jag fick göra en rejäl rensning av barnens garderober och byråer. Jag fick ihop tre stora IKEA-kassar med för små kläder och fyllde på med lagom stora istället. Skönt! Nu kunde vi ta det lugnt trodde vi.. tills jag upptäckte att luckan till hamsterburen var öppen och hamstern inte var i sin bur..
FORTSÄTTNING FÖLJER (sorry, nästa gång kommer mer bilder -lovar!) …
Nu är det ordning bland mapparna på skrivboredt och jag har läst igenom all info som jag har tillgång till ännu så länge. Upptäckte att det fanns föreläsningar på logistikkursen som man kan lyssna på redan nu och att första obligatoriska momentet liger redan i mitten av september *gulp*.
Sedan har jag beställt böcker. 
och 
. Sedan har jag varit på vinden och hämtat 
. Upplagan är lite gammal men den får duga. Nu har jag läget under kontroll med avseende på studierna…
”Han hade tyckt att de skulle resa i alla fall. Det var han som hade velat åka från början och så här i efterhand så tyckte hon att det verkade märkligt att han gjort upp sådana stora planer för dem. Innerst inne kände hon att hon egentligen inte ville. Samtidigt som tankarna snurrade i huvudet på henne sorterade hon mörka strumpor i en hög och ljusa i en annan i ett uppgivet försök att inte drunkna i tvätt trots allt. Ordning var viktigt. Det hade det alltid varit och såg ut att vara det även in i det sista. Ungefär varannan halvminut bestämde hon sig för att han trots allt skulle få åka själv. Varannan halvminut ändrade hon sig igen. Hon hade börjat fundera på om det inte fanns någon annan där i alla fall. Någon som successivt förvred huvudet på honom och fick honom att förvandlas till ett samvetslöst monster. Det hade hänt att hon ställt frågan till honom men han hade nekat. Då hade hon valt att tro honom. Just nu var hon osäker. Hon bestämde sig igen för att han skulle få resa själv för hon visste att om han hyste besvarade känslor för en annan kvinna kunde hon själv lika gärna kapitulera på en gång…”
Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson
”Det hade gått upp för henne nu. Insikten om det som skulle komma att bli hennes verklighet hade krupit sig på henne under det senaste dygnet. Nu liksom VISSTE hon.
Hon stod lutad mot dörrposten vid deras rum. Dessa oskyldiga små själar som saknade möjlighet att påverka sin tillvaro med någon större omfattning. Deras hjärtan skulle komma att brista. Hennes hjärta skulle brista på samma gång som deras.
Hon gick in och satte sig på sängkanten hos den älste av dem och lade handen på hans bröstkorg. Den rörde sig upp och ned i takt med lugna, jämna andetag. Hon mindes när han föddes. Någon skulle snart komma att födas också. En oskyldig, intet ont anande liten människa skulle snart entra världen under omständigheter som ingen ännu visste något om. Hon visste att att hon själv skulle vara tvungen att närvara vid ankomsten. Hon var inte alls ledsen för det. Ingen oro fanns trots ovissheten.
Hon funderade på vad som egentligen var att föredra. Att ha fått uppleva en tid med den fantastiska förmånen att ha både mor och far nära hela tiden och sedan få sitt hjärta krossat då det slits ifrån en.. eller att aldrig få uppleva den möjligheten..?”
Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson
”Hon tog ett bloss. Det sved hela vägen ned. Det var länge sedan så det var säkert därför det gjorde ont. På samma gång var det en befriande känsla för tårarna som liksom satt fast inne i henne fick en liten skjuts i rätt riktning. Nu var det nästan helt ljust ute. Sommaren är fatastisk.. inget ont som inte för något gott med sig. Kanske kunde hon nu få möjlighet att träffa någon som bryr sig om henne och behandlar henne med respekt. Som betraktar henne som.. en människa..”
Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson
”Hon slog upp ögonen och tittade på klockan samtidigt som något kunde förnimmas från ett rum längre bort. Hon var inte ensam om att vara vaken. Den stora sorgen föll över henne som ett tungt, mörkt täcke som gjorde henne påmind om varje draget andetag. Han var vaken. Hon var vaken. Dessa två människor som delat livet men som nu kanske skulle finna nya vägar vars riktningar inte skulle sammanfalla med varandra. En snyftning.. var det kanske hennes egen? Var det möjligtvis så att han också var ledsen för det som höll på att hända dem? Hon tog ytterligare ett steg nedåt i trappan till förnedring då hon närmade sig rummet där han befann sig. Deras blickar möttes. Under ett ögonblick trodde hon att det tysta budskapet nått fram. Bara ett ögonblick.. Sedan förstod hon att vreden som fyllde rummet hade grumlat hennes öga. Hon vände tillbaka…”
Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson
Lottas Dagbok 