Lottas Dagbok

..bloggar igen.

And I love it.

..som jag inte tänker länka till här. Dock vet jag inte varför jag visar hänsyn på så sätt för den som skriver den har ingen hänsyn.

Jag får riktiga rysningar av den. Inte alls för att bloggförfattaren skriver dåligt, för så är inte fallet.

Egentligen vet jag inte varför jag fortsätter. Trots att det får mig att må illa att läsa.

I alla fall.

Tänk dig att du lever ett gott liv. Att du lever tillsammans med en man eller kvinna i en relation som är bra. Eller som du i alla fall tror är bra. Ni har ett eller flera barn. Samtidigt som ert liv har sin gilla gång med allt som hör vardagen till har din respektive ett förhållande med en annan person. Din respektive åker och och träffar den andra personen flera gånger i veckan och gör.. allt med den. Din respektive man/fru/sambo/whatever säger till den andra personen att han/hon vill leva med den andra personen och att han/hon/den ska avsluta sin nuvarande reakation. Och pratar om hur mycket han/hon lider av att leva i sin nuvarande relation. Men inget händer. Tiden går och inget förändras. Det finns en massa ‘jättelegitima’ skäl till varför inget händer. Hemma lever ni ert liv i stilla ro.

Så kan det väl vara. Så är det garanterat i väldigt många fall. Om än så urbota fånigt.

Men.

Nu till det jag verkligen äcklas av.

Den här andra personen som din respektive har ett förhållande med har en blogg. En välbesökt blogg där varje inlägg bekräftas av dussintals påhejjande kommentarer, och där varje sällsynt ifrågasättande viftas bort med ett ‘nej, nej.. det finns särskilda skäl till att han/hon absolut inte kan lämna sin familj för min skull just nu men han kommer att göra det såsmåningom’.. år efter år. I bloggen beskrivs utförligt och detraljerat vad dessa två personer gör med varandra. Hur denna ‘tredje person’  längtar efter din repektive som han/hon praktiskt taget betraktar som sin. Han/hon skriver också om hur mycket din man/fru/sambo/ellernåt älskar honom/henne. Om hur övertygad han/hon är om att han/hon är den enda/ende för din respektive. Även foton förekommer vid enstaka tillfällen. Dock kan man som utomstående på ingalunda sätt räkna ut vilka dessa personer är eller ens var de bor (så i princip skulle det kunna handla om vem som helst av oss som är den ovetande parten i detta).

Och där går du. Och tror att allt är ok.

Jag tror jag spyr.

Den som vill frossa i denna smörja kan mejla mig. Adressen står i höger byline.

Åtta nätter kvar. No probs.

Jag känner att jag successivt närmar mig.

TV4-kocken raljerar över hur hans ungar steker sina egna raggmunkar medan en av dem slår sönder ett ägg på diskbänken. Kocken sveper ned det i smetskålen.

Vad är sanning? Vad är lögn? Vad är verklighet, och vad är overkligt?

Jag funderar på varför inte lusten att skriva här på bloggen kommer tillbaka någon gång. Kanske beror det på att jag inte känner att kan göra det efter de avsikter jag hade när jag startade på våren 2007. Kanske finns de som tror att jag fixar och donar med grejer här. Men.Vissa saker kan konstateras med ögat. Annat är subjektivt. Som livet självt.

Lång tid av ord. Oskrivna. Bevarade.

Jag kommer inte att sluta skriva här. Det vet jag. Och jag kommer inte att göra ett sånt där klassiskt bloggarinlägg som fiskar efter efter bekräftelse.

Iakttagen.

Ligger kanske lite lågt ett tag (till). Jag vet att det finns ett gäng vänner och familj som verkligen uppskattar att läsa om vad vi gör. Kanske tycker ni att det inte duggar tillräckligt tätt här just nu. Hav tålamod. Om ni orkar.

Vad är ok? Vad är inte ok? Vad hade varit ok för dig?

Visst har siffrorna sjunkit lite nu nu när det inte skrivs så mycket här. Men jag är inte ute efter siffror. I så fall hade jag gjort varenda punkt och kommatecken till en länk till AB eller DN. Det är inte jag.

Högmod. Fall.

Ni vet var jag finns vänner.

Lurad. Jag. Nej.