Jag, Walter, Signe och smalkatten.
Bestämmer mig för att sluta nitton och börja tjugo med red on top. Kladdar i och det blir ändå helt ok. Det blonda är ett minne nu. Håret orkar inte mer.
Steker en köttbit till mig själv. Tacksam att det inte smäller så mycket där ute ännu. Öppnar flaskan som skulle bli delad egentligen. Tar ett glas. Ett till. Kanske vaskar resten.
Walter och Signe skäller. Nu är det dags.
Gott nytt vänner! Ses på andra sidan.
Det var igår. Jag vet. Anton är 18 år nu. Ställer inte upp på bild lägre. Älskade barn.
God Jul till er alla!
Lilla du. Elva år fyller du idag.
Du kreativa pojke. En virvelvind som delar ut en kram, ler och säger ‘tack’. Utanför boxen är du och bygger dina broar. Allt gott ska du ha i ditt liv. Älskade du. Mitt sista barn.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter
Nej. Jag har alltid givit upp.
Du. Skapt i min form. Ge inte upp.
Liv ur mitt liv. Ge inte upp.
Imorgon är en ljus dag. Det kommer att bli bra.
Jag bär dig. Men ge inte upp.
Jag bär.
Jag har filat ett par veckor på ett inlägg om vänskap. Såklart finns en anledning till det. Kanske kommer det eller så kommer det inte. Walter och Signe får illustrera så länge.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Fest och kalas, Resor och utflykter
På bilden – med Signe
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter, sport
Jag tänker på då han var liten. Den där lilla locken som svängde ut vid örat på ena sidan. Den som blev ett långt ljust svall sedan. Den lille tändstickspojken som väntade in varje ord tills han uttalade det perfekt. Han som älskade att bli kliad på den lilla ryggen då han skulle sova. En försiktig general som ville vara helt säker på att han verkligen kunde cykla innan han ens ville försöka. Byxorna som inte fick stoppas ned i strumporna för att han ”ser ut som en clown”. Älskade lille pojk.
Nu. Det vita håret har tagit en mörkare ton. Han har blivit stor. Jag kan titta upp på honom och se en ung man. Tågräls i hela munnen. Den lilla ryggen är stor nu men tycker fortfarande om att bli kliad. En kämpe som inte ger upp eller viker ner sig. Står alltid där och väntar. På mig, i båset eller på sin tur någon annanstans. Lojal. Tyst. Stabil.
Allvaret kommer nära för en stund. Tanken svävar förbi. Vad har vi ställt till med? Vad har vi gjort med honom? Eller mot honom? Tåget vi klev på som vi inte valde att kliva av medan tid var har tuffat i tio år nu. Han har växt ur många skridskor på vägen. Ansvaret som vi måste ta har växt under resan. Nu är vi framme.
Jag känner mig lite ledsen. Han väntar på mig då jag rullar in med bilen för att hämta honom efter skolresan till skidbackarna. Glad hoppar han in i bilen och pratar om dagens störtloppsåkning. Jag tänker att jag drar lite på det. Vill att han ska vara glad en liten stund till. Vill höra mer om störtlopp. Att det inte ska ta slut. Snart blir det tyst. Jag berättar. Han undrar varför jag ser så ledsen ut. Han bryr sig ju inte så mycket. Jag ler lite för första gången på hela eftermiddagen och kvällen. Spänningen släpper. Han snackar mer om störtlopp och om det andra stället vi ska till nästa vecka. Det blir bra. Vi skrattar lite. Ser framåt. Det är så långt borta bara säger jag. Han tröstar.
Att rättvisa inte finns att hämta här är ingen nyhet. Tystnad är en del av kontraktet. Det finns inget som är rättmätigen hans. Den här verkligheten har en annan skepnad. Jag önskar honom allt gott. Allt gott som finns i världen. Älskade pöjk.
På bilden: En glad och klok ung man.
Lottas Dagbok 