Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, funderingar, personligt, Resor och utflykter
Bara en enda gång till.
”Vi kan ju säga att jag är mellan noll och två år så får jag gå in gratis.. jag har ju lovat dom som jobbar där att jag ska komma dit imorgon..”
Didde och jag åker till Kolmården. De andra tre vill inte följa med. Trots banan. Jag tänker att det kanske är sista gången någon vill åka till Kolmården med mig någonsin mer och tar vara på stunden.
Han visar mig runt. Didde har varit där med skolan nyligen och vet allt om tigrar och elefanter. Han berättar att förr kunde man få rida på en elefant. Jag minns då jag var liten och stod och väntade utanför delfinariet att elefanten och hans ledsagare kom dit och visade upp sig. Sedan fick jag åka båt med delfinerna. Didde vill inte åka båt. Han vill åka i banan sedan.
Roligast är aporna. Det tycker Didde och jag och garvar åt dem då de springer runt och gapskriker åt varandra. Det är lite kallt ute för dem nu. En har en liten unge på ryggen. Jag känner igen mig själv fast det var länge sedan nu.
Jag fryser. Väntar och fryser. Dricker äcklig läsk som är en blandning av olika smaker från en konstig butik som säljer äcklig och konstig läsk. Bara en gång till. Sedan äter vi kebabtallrik. Jag har låtsaskött på min.
Jag sitter hos delfinerna. Väntar på sista åket. Och sista åket igen. Och igen. Tänker att det är sista åket till Kolmården. Tar vara på det. En sista runda till elefanter. Och tigrar. Och ”rihnos”som går hem till sitt stall. De går lugnt in själva. En och en. Alla djuren från savannen vet var de ska när det är dags att gå hem.
En sista gång . Didde kollar mot banan. Den är hög och byggd av trä. ”Kommer du ihåg när Wilmer fick näsblod där uppe och sjuksköterskan och kolmårdschefen kom.. och Wilmer fick en ny t-shirt för den andra var helt röd fast den egentligen var ljusblå?”
Vi går vidare genom parken. Nu stänger den för idag. Man måste alltid gå vidare. Från Kolmården. Från det som skaver. Från det man måste. Hem. Och så.
Jag vet att man inte ska gå offentligt då i affekt och särskilt inte mitt i natten. Jag gör det ändå nu för jag vet att det här kommer inte att bli skrivet om det inte skrivs precis just nu. Och det finns en viss poäng med att ta upp det ändå. Därmed.
Jag har fyra barn. Fyra söner tätt i ålder. Nu mellan 13 och 19 år. Bara för att klargöra.
Vi har haft mycket lagsport här genom åren. Säkert minst tio olika idrottsföreningar. Små och stora. Trevliga och mindre trevliga. Jag har själv haft nyckeluppgifter och barnens pappa har varit tränare i ett par lag i olika sporter. Det jag vill säga är att jag förstår att föreningsliv kräver engagemang från hemmet. Vi har alltid skött de uppgifter vi fått även om det inneburit semester från ordinarie jobb i vissa fall.
Det jag lärt under resan gång är att föreningar behöver vara rädda om sina medlemmar. Medlems- och föreningsavgifterna är mycket viktiga pengar. Därmed finns det en klar vinning i att vara lite smidig i kommunikationen med de människor man har att göra med. Vikten av vilka man stoppar in för att sköta sådan kommunikation bör inte underskattas. Det kan bli dyrt om det går fel ofta.
Och så nu då.
Ett av barnen är organiserad i en stor idrottsförening här i staden. Lagsport såklart.
I februari, just då de fått börja träna lite igen efter uppehåll på grund av pandemin, kom han hem och mådde jättedåligt. Han var grågrön i ansiktet och hade ont i ryggen. En stund senare kom ett meddelande från hans tränare som undrade hur det var med honom då han hade suttit stora delar av träningen och varit blek i ansiktet. Han mådde illa. Av smärta.
Hur om helst. Kanske behöver jag inte gå in på detaljer om resan fram till svaret på vad som var fel men det tog tid att få rätt diagnos. För det gick ju inte bort. Röntgen är dyrt tycker primärvården som därför testade på alla sätt att få någon annan att betala. Efter att till sist kommit rätt i vården och ha blivit genomlyst av alla typer av röntgenmaskiner så stod det klart att han hade en fraktur i ryggen. Det hade då tagit nästan tre månader från det att han kom hem blek från träningen.
Han blev ordinerad stillhet över sommaren då man ansåg att han skulle ”börja om”. Han hade gått omkring med den trasiga kotan och försökt delta i idrotten i skolan för att få betyg från nian och så vidare. Med en trasig kota ska man vara stilla tills det läkt och sedan rehabiliteras. Och det gör ont har jag hört. Nu i höst har han fått komma till en fysioterapeut för att sakta komma igång igen. Han själv tänker nog att han snart ska vara igång igen. Vi får se.
Nu i helgen är det någon cup som idrottsföreningen anordnar. Där ska lag som inte deltar utföra arbetsuppgifter. Allt gott så långt. Ingen invändning mot det generellt men ungen är kallad till typ sju timmars arbete under helgen. Han. Vill. Inte. Hemskt ledsen men jag kommer inte heller att stå där i sju timmar. Sorry. Inte som det ser ut just nu. Glöm din dröm för att tala klarspråk.
Denna unge man har inte deltagit i någon typ av träning i föreningen sedan februari. Han har inte ens träffat sitt lag. Han tycker att det är väldigt tråkigt att inte kunna träna och är mest moloken då vi pratar om den där sporten. En viss bitterhet har krupit sig på. Så ledsamt.
Anledningen till min sömnlöshet nu är att jag är typ förbannad och hjärtat slår i tvåhundratjugo. Det slår tyvärr inte för någon plastboll och det beror på det som kommer i nedan text.
Jag tycker att det är rimligt att man förstår då det är dags att lägga ner tjatet. Om man inte får svar på en gång så finns det ofta en anledning till det. Om man sedan fortsätter att tjata för att man inte förstår att det är något lurt på gång utan fortsätter att gå på på ett sätt som påminner om ett engångsligg som uppenbart missförstått spelreglerna så kan det bara sluta.. inte så bra. Känner man inte att det är dags att lägga av då man får ett klart och tydligt svar heller utan återkommer med irrelevanta argument och ifrågasättanden så han man tänt en brasa här. Jag. Skiter. Högaktningsfullt. I. Att det inte finns någon annan att lägga in på ”vårt” pass. Och ja, jag har återkopplat till tränaren om hur det ligger till med skadan. Vi har haft en bra dialog kring detta hela tiden. Det har ingen annan människa med att göra.
Nu kostar detta en natts sömn för mig. Jag tycker att det känns orättvist bara. Vi har alltid haft ett engagemang i kiosk, sekretariat, utvisningsbås, skärande av ostskivor till kvällsmackor och som chaufför i diverse sammanhang. Just nu går det inte. Blir vansinnig då det inte går att nå fram. Låt mig bara vara ifred!
Hjärndött, sa Bill. Möjligtvis, sa Bull.
Visst är det fantastiskt att det är frivilligt!
Att jag får möjlighet att göra ett val som jag tänker är rätt och känna att det är mitt eget ansvar.
Att få möjlighet att välja solidaritet med gamla och sköra som inte kan ta vaccin och riskerar att bli väldigt sjuka om de smittas av Coronavirus.
Att få välja att bidra till att vaccinationsgraden blir så pass hög att det blir svårt för viruset att få fäste.
Att få bidra till att de som jobbar med intensivvård och annan sjukvård kanske så småningom kan få slippa se människor lida i onödan och kan lägga resurser på annat än Corona.
Fint också att kunna välja själv om jag vill minska risken att bli sjuk på ett sätt så att det tar oceaner av tid att bli frisk. Om ens någonsin. Jag vill ju jobba. Jag vill att min skalle ska fortsätta vara skarp.
Alla har vi våra incitament varpå vi gör våra klokaste val. Mina är dessa. Jag är salig i min tro.
Jag är tacksam. Och jag älskar att jag får välja själv!
Filed under: Allmänt, Bilder, Bulldog, Familj, frallorna, fransk bulldog, Hälsa, hundarna, Husdjur, personligt
Då är man ledsen. Walter är det just nu. Och jag.
Han vill inte gå alls och det verkar som att han har ont i tassarna. Jag har klämt på ryggen och knäna och överallt men han reagerar bara när jag tar på tassarna. Om det inte är bättre inom mycket kort så blir det veterinären.
Den som läser som har husdjur förstår precis. Så enkelt.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Fest och kalas, frallorna, hundarna, Husdjur, Kissen, personligt
Detta lilla djuret. Laban.
Jag hittade honom en morgon i augusti 2010. Nyfödd, bortstött, blöt, kall och hungrig. I många veckor fick han mat varje timme och värme från en petflaska med varmvatten i. Han bodde i en miniliten kylväska från Kronfågel. Veckorna gick och han blev till sist en riktig katt som är stor.
2017 rymde han och blev kändis i staden. Grannens fina hund som inte längre finns hittade honom i sista minuten. Vi fick veta att han har en allvarlig katthjärtsjukdom. Ett halvt hjärta typ. Sedan dess lever han visst på övertid. I fyra år har han gjort det.
Han lever sitt bästa liv sedan frallorna flyttade in här. Han missar inte en möjlighet att tjoa upp dem även om det är mitt i natten. De hade kunnat sluka honom hel om de velat men det kommer inte att ske. Det är tuff kärlek.
Han är fin. Han är vår. Det är så enkelt. Han är elva år idag. Sju liv kvar. Grattis kissen.
Filed under: Allmänt, Bilder, Bulldog, Familj, frallorna, hundarna, Husdjur, Jobb och plugg, personligt, samhälle
Har vänt och vridit på det här inlägget under hela semestern.
Idag är det söndag 0813. Min sista semesterdag och även min sista anställningsdag på mitt nuvarande jobb. Imorgon går jag vidare till en ny stor utmaning som känns så spännande! Återkommer till det.
Jag skrev ett inlägg för någon månad sedan där jag berörde lite av det jag har jobbat med sedan januari i år. Jag har jobbat som arbetsmarknadskonsult med matchning av arbetssökande. 1000 coachsamtal under den tiden. Jobbet har inneburit att jag fått följa kandidater gå igenom vårt program. Det har varit fantastiskt roligt och emellanåt väldigt jobbigt såklart. Att jobba med arbetssökande är att få följa människor både i deras ljus och i deras mörker. Det innebär att jag måste finnas där och vara professionell och ansvarsfull både då jag befinner mig i mitt eget ljus och i mitt eget mörker. Att vara slug och tänka smart då en arbetssökande som gått igenom femtioelva vändor av arbetsmarknadspolitiska åtgärder med all rätt ger utlopp för sin frustration. På mig. Då gäller det att lyssna och bygga relation. Att investera.
Vi har bara jobbat på distans under den tid som jag varit i tjänst. Arbetsförmedlingen som är uppdragsgivare har bestämt att det ska vara så fram till årsskiftet. Jag har suttit hemma i mitt vardagsrum med telefonen på örat sex timmar om dagen. Någon timme före och någon timme efter för att sköta nödvändig administration. Just den biten har varit ganska tung. Jag är ju inte precis ensam i huset på eftermiddagarna. Mina förstående kandidater har skrattat lite och tyckt att det varit ganska härligt att det pågår ett liv i bakgrunden. Även när någon har gapat över att varmvattnet varit slut i duschen.
Det bästa har varit då någon kandidat fått jobb efter att ha kämpat länge. Det är dessa tillfällen som ligger på plussidan på kontot. Då någon valt att söka utbildning efter att ha funderat ett tag eller testat något helt nytt område att jobba med. Det har varit fint. De flesta kandidater har varit lyhörda och tagit till sig av det vi resonerat om i samtalen och det har varit roligt att se då det givit resultat.
Den utmaning som utvecklat mig mest i det här jobbet är att jag fått hålla digitala föreläsningar för hundratals personer. Det är något som jag aldrig skulle ha tagit på mig att göra frivilligt men tack vare min chefs sköna stil så fick jag aldrig möjlighet att säga nej och samtidigt bevara min värdighet. Jag är så tacksam för det!
Kollegorna. Jag har ju fått möjlighet att träffa en del men inte alla. Det coronaskumma livet vi haft det senaste året och ett halvt har liksom gjort det. Det är ett härligt gäng som jag inte känner att jag är färdig med alls. Så det så. De har all anledning att hålla huvudet högt. Under den tiden jag jobbat har vi varit bäst! De kommer att fortsätta att vara lika bra utan mig.
Det finns ju alltid en eller några anledningar till att man väljer att röra på sig. Nu öppnades en möjlighet för mig som kändes så spännande, rolig, utvecklande.. och som ett steg i rätt riktning för mig. Det kom snabbare än jag hade tänkt men sådant kan man inte alltid råda över. Så är det.
Mitt nya ställe är en yrkeshögskola. Börjar imorgon.
Återkommer!
30 mars 2019. Före Verandan. Det var en supertrevlig kväll.
Jag håller på och byter telefon. Det låter såklart inte som något större projekt för en normalt fungerande person men för en samlare som jag med över 75 000 foton på hårddisken på telefonen som inte är sparade till iCloud är det ett ett litet jobb som dessutom innebär ett högst ofrivilligt gräv. Det kommer upp bilder som jag vill se för att jag blir glad av dem och bilder som jag blir både glad och lite ledsen då jag ser. Sedan finns det bilder som bara gör mig ledsen och som jag absolut inte vill se igen.
I alla fall. Ville ju dela lite av det glada här. Kanske kommer det mer. Vem vet.
Förra veckan pantade vi burkar som vi samlat väldigt länge. Idag drog vi till storstan och satte sprätt på pengarna.
Filed under: Allmänt, Bilder, frallorna, fransk bulldog, hundarna, Husdjur, personligt
En orolig själ. Med sin torra nos, halvlortiga öron och klor som sett bättre dagar tittar han på mig som att han ser alltihop.
En hund som läser tankar. Vet inte. Men mer trogen kärlek finns inte. Han är bäst bara.
Han har en stor skinnkostym som det skulle få plats två i. Hans päls doftar som en övervintrad mink som hängt i en garderob för länge.
Love him. Så är det.
Helt enkelt.
Idag är det ett år sedan jag skaffade den där klockan. Pandemin var ett faktum och det fanns inga riktiga planer. Jag var inte mitt gladaste jag just då och brukar hitta copingstrategier då det är så. Jag har virkat och yogat och allt möjligt och gör det fortfarande men just då behövdes det något mer. Jag behövde också lätta lite för tyckte att jag blivit en liten tant.
Så jubileum idag. Elgiganten levererade och sedan dess har jag gått drygt 5,5 miljoner steg. 405 mil. Ca 15200 steg i snitt per dag. Tidigt på morgonen innan solen gått upp. På dagen och kvällen. Sommar, höst, vinter, vår, sommar. 10 kilo försvann snabbt. Ett par smög tillbaka men de flesta är borta.
Från och med nu är fokus ett annat. Nu är målet att bara gå mellan tio- och femton tusen steg per dag. Lämna plats till annat kul. Vi får se vad. Återkommer!
Lottas Dagbok 