Var på match idag. Fotboll. Anledning till eftertanke.
Det slog mig hårt i huvudet.
Vad hände med den där lille, lille pojken som föddes för snart fjorton år sedan? Nu sprang han där på låtsasgräset på sina korta men gängliga ben.
Minns då jag hade honom i min famn. Han var knappt en vecka gammal och jag lovade att han aldrig skulle bli stor.
Det blev han. Han har växt. Det är bra.
Nu är han nästan lika lång som jag. Hans fötter växte om mina för år sedan och han står stadigt på jorden nu.
Han ska bli en man. Jag har fortfarande lite svårt att förstå men så kommer det att bli.
Pojke Persson
Stod på en strand en kväll.
Just vid vattenbrynet stod jag och kände vågorna vid anklarna. Vattnet var inte kallt trots att det var vad man kunnat förvänta sig. Det blåste. Ganska kallt. Tyckte jag som nästan alltid fryser.
Jag riktade blicken ut över vattnet. Fick solen rakt i ögonen. Som blind.
Vattnet skvalpade kring mina fötter. Jag tittade ner och såg att de liksom borrat sig ned i sanden. Stod kvar och funderade.
Eftertanke.
Tänkte att jag hade kunnat stå kvar där i sanden. Låtit vattnet hjälpa sanden att begrava mig bit för bit. På ett sätt hade det varit bekvämt. Att bara stå där och känna att jag kan göra ingenting.
Ingenting.
Bara kunnat känna mig trygg i att jag sitter fast. Ju längre tiden skulle gå desto svårare skulle det bli att komma loss. Om jag så skulle önska. Men tänkte att det hade varit bekvämt ändå. Att veta exakt vad jag hade. Vilka möjligheter och skyldigheter. Min livsuppgift skulle vara att stå där i sanden där jag valt att sjunka djupare och djupare.
Rörde på tårna och tog ett steg ut i vattnet. Kände det svala. Friska. Vattnet.
På bilden: Anton – min stjärna
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, iPhone, personligt, Resor och utflykter
Att tro på sin egen förmåga. Sin inre kraft.
Det slog mig. Skulle försöka att hålla mig kvar. Rent fysiskt. Ett gammalt överväxt järnvägsspår och jag blev utmanad. Av min son som har viljan och tron på dig själv.
Balans. Att hitta den. Tänkte att ”jag kan”. Höll mig kvar och fortsatte tänka att ”jag kan”. Jag ville hålla mig kvar. I balans. Efter en stund kände jag ”jag kan”. Jag kände tro på att ”jag kan”. Jag höll mig kvar på spåret.
Att överleva. Balansera. Kanske vingla till men klara att hålla sig kvar för att man vill och tror att det går. Det är en konst.
Lycka är att klara det.
Jag vill klara det.
Tror.
Står på kanten.
Andas. Djupt.
Tittar uppåt.
Sträcker ut armarna. Vingarna.
Blundar.
Faller.
Flyger.
Njuter.
På bilden: Tre veckor gamla skor.
Filed under: Allmänt, äckligt, Bilder, Familj, iPhone, personligt, Resor och utflykter, sport
Idag kände jag det där igen.
Åkte över Ölandsbron förra sommaren. Ett av alla de inlägg som aldrig blev skrivna. Wilmer och jag hade varit på fotbollscup. Det var dags att dra hem. Wilmer var full av intryck och hans iPhone var full av nummer till nya bekantskaper. Djupt försjunken brydde han sig inte mycket om Ölandsbron.
Solen sken. Havet glittrade. Det var varmt ute.
Det gjorde ont.
Det var så vackert att det gjorde ont. Kan inte förklara varken känslan eller varför den kom just då.
Idag har jag inte mått bra. Allt möjligt lustigt då jag vaknade på morgonen så jag har varit inomhus hela dagen. Det har blåst och regnat.
Ikväll gick jag ut. Solen sken. Satte mig i bilen och körde.
Då kom den där ölandsbrokänslan över mig. Den är inte skön.
Undrar var den kommer från. Vad den vill säga mig. 
På bilden: Brothers.
Sköter växterna hos min kompis. Flinar i min ensamhet.
Badkaret fullt då jag börjar. Långa strånkar av doftranka som trasslar ihop sig med pelargoners runda små blad. Tänker på Trifiderna.
Inte helt klart vad som räknas som bruna blad. Förutom helgröna finns halvbruna och så finns det gula. Ingen sa vad jag skulle göra med de gula. Kliar mig i huvudet. Men små och frasiga torra. Där råder inget tvivel. Bort med dem.
Krukor i alla fönster. Testar mig fram. För stor. För liten. Passar.
Funderar på växter. Och tänker.
Tur att jag bara äger tre stycken själv. De är alla fulla av lus och står bortom all räddning.
Men.
Sådär ja.
På bilden: Till mormor
Barnen och jag har varit idag. Borde vara en självklarhet en dag som denna men inte alltid så enkelt. Jag är glad att vi har fikat och hängt lite. Trots allt.
Vi åkte till Maxi och köpte en present till mormor och Ossian skrev fint på paketet. Alla barnen skrev sitt eget namn. Jag gjorde det mest för att barnen skulle få känna att det är en speciell dag idag. Jag tror att mormor blev väldigt glad för uppvaktningen.
På bilden: Han vill inte vara med på bild längre.
Anton. Du älskar fotboll. Har hittat ditt andrum. Jag följer dig dit du går. Älskar.
Wilmer. Var inte ledsen. Du vill förändra världen. Allt går inte att ändra på. Älskar.
Ossian. Älskar. Dina ögon. Vad finns där bakom? Du tittar på mig och pratar. Lycka.
Didrik. Min Didrik. Försöker hålla hårt. Älskar. Trots svårt väljer du min famn. Alla dagar.
På den sista.
Aldrig mer skall min avkomma tappa sin första tand.
Idag har det hänt igen. För allra sista gången.
Den har hängt på sned några dagar. Den där tanden som gjort ont och varit lös.
Snart kommer de alla att falla. Små risgryn som prydsamt och på rad bländat dem som fått den äran. Lämna plats för allvaret. De riktiga. De som ska följa med genom livet och som måste vårdas omsorgsfullt. Övningsexemplarens vackra vita emalj visar att träningen varit framgångsrik.
Min bäbis har en glugg!
På väg mellan milstolparna. Klarheterna.
Jag springer. Snubblar. Springer igen.
Ett samtal. Ett nytt ok.
Tung. Tyngd.
Skuld.
Fortsätter.
Neråt. Framåt. Uppåt.
Ljus.
Där.
Framme.
Jag tror det.
Efter att ha legat i träda i ett par år är det dags för bloggen. Dags att resa sig ur askan och göra det den är till för.
Att sprida sanningen. Sanningen ur MITT perspektiv.
Det är tid att skapa ordning. Att ställa till rätta.
För mig är det dags att ta ansvar. Att inte låta tystnaden bli en passiv eftergift.
För länge har jag låtit det ske. Nu är det över.
Välkomna tillbaka vänner!
Lottas Dagbok 