Lottas Dagbok


För övrigt har nog mjölkstockningen fått ett ansikte nu
09 oktober 2008, 08:01
Filed under: Allmänt, Amning, Barnen, bebis, Familj, Hälsa, Mat

Jag är jätteglad att jag kan amma. Verkligen. Min bebis växer och blir stor. Jag vill inte vara gnällig utan jag är tacksam. Verkligen. Dock är det liiiite påfrestande att ha mjölkstockning med ungefär fyra dagars mellanrum. Jag har haft det alla amningsperioderna och vet hur man handsakas med det så det hinner aldrig bli så farligt (man får värma och knåda och allt det där) men det gör oooont!

AJ!



Ett foto i timmen (nja.. i alla fall så ofta jag kan..)
01 oktober 2008, 10:10
Filed under: Allmänt, Amning, Barnen, bebis, Bilder, efit, Familj, Hus och hem, Jobb och plugg, Mat, poesi, shopping, spel

Trebarnsmamman kör EFIT idag. Jag hänger..

Ok.. premiär för mig med avseende på denna aktivitet. Detta inlägg kommer att uppdateras med jämna mellanrum under dagen (1 okt -08). Tiderna är inte så exakta men jag har gjort mitt bästa.

Två saker slog mig dock under tiden jag höll på med detta under förmiddagen; 1. Fy vad stökigt vi har det hemma. Nu måste det städas här snart. Ursäkta röran (på bilderna alltså)! 2. Fyyy.. vilket trist liv man har (ibland. I dag till exempel).

Här kommer förmiddagen då:

Ovan var klockan ungefär kvart i sex och jag hade vaknat men inte min sängkamrat (ovan).

Klockan är ca sju och barnen äter frukost (utom Anton som sitter på toa med magknip).

Lite efter åtta är Ossian på väg till dagmamman.

Didrik och jag är hemma och ska just börja jobba efter att ha lämnat syskon och skjutsat Fredrik till tåget eftersom han ska till Malmö ett par dagar. Dessutom har vi lämnat ett par skridskor på slipning.

Klockan halv tolv jobbar jag fortfarande med logistikuppgift nummer två. Äter chips gör jag också. Chokladkakan syns inte på bilden (är den uppäten?).

Dags för uppdatering!

En sak är i alla fall säker och det är att min efit inte är något fotografiskt mästerverk. Detta har varit en jäkligt jobbig eftermiddag. Tidpunkterna sämmer inte så bra men det är väl innehållet som räknas antar jag. Och fy vad myckt tid familjen tillbringar i soffan..

Välbehövligt…

Lite käk före eftermiddagens äventyr (=en liten rast från arbete). Just före två…

I bland måste man trots att man egentligen inte får. Jag tror inte att barnen blir gladare av att hänga med och köpa strumpor. Ingen lunch utan en snabb shopping istället. Nu har Wilmer skydd till första hockeyn på söndag. Klockan var cirka halv fyra.

Hemkommen maed alla barn behöver soffan en städning. Verkligen alltså.. Klockan var ungefär halv fem.

Halv sex. Barnen spelar lite tv-spel. Antons kompis var med hem en stund efter skolan. Vi den här tiden hade kaoset startat.

Anton gjorde sitt bästa för att hjälpa till. Halv sju.

Ossian hade däckat vid halv åtta. Han som ligger brevid har talat om att han finns hela kvällen.

Samtidigt i badkaret…

Halv nio åt jag min första mat för dagen. Dt har nte funnits tid innan helt enkelt. Sjömansbiffen på bilden är tillagad av morsan.

Halv tio. Här trodde jag att alla sov för natten.

Kvällens sista bild är tagen nyss. Just efter tio..

Nu ska jag surfa runt och kolla på de andra damernas bilder.

Tjing!



Måndag.. trött…
15 september 2008, 19:41
Filed under: Amning, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Hälsa, Jobb och plugg, personligt
  • Nu är logistikuppgiften skickad. Höll på att glömma men mamma påminde mig som tur var.
  • I dag promenerade vi till Marita. Wilmer fick åka sparkcykel vilket var populärt. Dock tog lämningen över en timme.
  • I dag hade jag tänkt börja på riktigt med neken men när jag skulle logga in på Högskolan på Gotland så funkade inte inloggningen. Det tog allt en stund innan helpdesken hade fixat till det åt mig så det blev inte mycket läst.
  • I morgon ska vi till bvc för första gången med bebben och på eftermiddagen kommer en tant hit för att babbla om försäkringar. Det ser ut som ett sönderbombat Beirut här hemma så vi får hoppas att hon har nedsatt syn och har glömt brillorna hemma.
  • Liggkorgen till ubben har gått sönder *suck*. Ursäkta min skånska men JÄVLA TRYCK-KNAPPAR!
  • Usch.. jag är så trött just nu. Hoppas vi får en tid till hjärtultraljud snart..

Ett par syskonbilder till (tagna den 7/9):



Börjar dagen med en bild på en helt ny liten bebis..
11 september 2008, 07:57
Filed under: Allmänt, Amning, Barnen, bebis, Bilder, Familj, Hälsa, Jobb och plugg, Mat

..ja.. jag har ju redan startat upp och lämnat barn, pratat med bvc, startat en tvättmaskin och bytt tre bajsblöjor. Och fikat med en . Innan jag fixar slutet på logistikuppgften hade jag även tänkt hinna med en . Suget verkar inte försvinna men jag tror att det beror på amningen. Däremot sörjer jag lite att jag inte alls är lika sugen på och



Fortsättningen; Hamstern och återbesök på sjukhuset (del 4)
10 september 2008, 07:48
Filed under: Allmänt, Amning, Barnen, bebis, Familj, Husdjur

..Ja.. det visade sig ju som sagt att hamstern var borta. Luckan till buren var öppen också. Jag kände på mig att det var mitt fel. Jag hade ju gett den mat och vatten på natten innan vi åkte till sjukan och det var ju lite stressad situation då så det var säkert jag som glömt stänga luckan. Faan.. jag hade reagerat under eftermiddagen på att den inte visat sig något och att det låg så mycket mat kvar i skålen. Om den rymt på en gång skulle detta innebära att den varit ute på vift i nästan två dygn.. ett och ett halvt i alla fall.. drygt. Ytterdörren hade varit öppen. Ungarna blev ledsna och började ställa alla möjliga `svåra´ frågor. Fredrik och jag letade igenom den del av huset där det fanns möjlighet att den kunde vara. Jag ställde ut mat och vatten lite här och var inne och utanför. Jag tog också ett varv utikring (som om det på något sätt skulle spela någon roll). Tänkte på att jag sett en svart-vit katt stryka omkring utanför vanligt mycket under eftermiddagen. Ja, ja.. vi dödförklarade hamstern och tog det lugnt. Det fanns ju inte så mycket vil kunde göra åt situationen. Surt.. Men ett par timmar senare hör jag Fredrik väsa ute köket ”Kom hiiiit..!” Jag sprang ut i köket och såg den stressade lille stackaren (Ludvig-Lurvas) springa runt på köksgolvet. ”Ta den jäveln och stoppa in den i buren.. fort..!” Han hade kommit från tvättstugan… Slutet gott, allting gott…

På söndagen hade vi återbesök på avdelning 15 med vägning, PKU (som numera tas efter 48 timmar), hjärtlyssning och resp-räkning. Vägningen visade att han vänt och var på väg uppåt igen. Mycket bra.. PKU provet gick bra också. Räkningen visade att han fortarande var snabbandad då (vilket han fortfarande är) men läkaren kunde inte höra något blåsljud längre. Nu var detta inte en av de läkare som lyssnat tidigare men om han inte hörde det så får man ju lita på det. Han talade om ductus (kärl i hjärtat som sluts när man föds) och att det hade dröjt med att slutas men att det nu skulle vara slutet. Det kändes bra att han inte hörde blåsljudet längre i alla fall. Wilmer var med mig på sjukhuset. han skötte sig `sådär´ bra… Ska det vara så svårt att hålla tyst när läkaren ska lyssna på hjärtat? Så… i alla fall.. slutet gott allting gott även i detta fall. Vi måste utgå från det i alla fall även om vi inte riktigt fått förklaringar till allt…



Fredagen då allt jag väntat på äntligen kom (del 1)
08 september 2008, 02:46
Filed under: Allmänt, Amning, Barnen, bebis, Familj, Fest och kalas, Hälsa, Mat, personligt, Resor och utflykter

Ok.. klockan är 03.02 men eftersom jag har så jäkla svårt att sova så här just efter att jag fött barn kan jag lika gärna vara lite effektiv. Jag vet ju att många sitter och väntar på en liten uppdatering härifrån så då kan ni ju läsa detta till frukost tänkte jag. Som ju säkert alla förstår har ju inte helgen erbjudit mycket lugn och ro. Å andra sidan har vi fått en del nödvändiga saker gjorda. Men jag antar att det inte är sådant blaj som är intressant att läsa om just nu…

..så jag tänkte att vi börjar i torsdags eftermiddag då. Vi skulle ju till Södeköping skrev jag. Och så blev det också. Fredrik kom hem och hämtade oss och vi körde vid fem. Mycket trevlig kväll hemma hos administratören på Fredriks jobb. Hennes man grillade hamburgare och ungarna skötte sig exemplariskt. Under kvällen hade jag vissa föraningar om att `något var på gång´. Egentligen inga konkreta tecken men jag har ju känt att bebisen skulle komma på fredagen så jag tog nog det mesta som tecken. Jag hade en lite skum känsla i ryggen när vi satt och åt som jag minns från innan Anton föddes. Jag skojade med folk och sa att nu får vi nog åka till sjukan i morgon.. typ.. I alla fall kom vi hem vid halv elva på kvällen ungefär. Jag kände mig lite stressad för jag hade inte lyckats ordna med alla detaljer inför den kommande morgonens lämningar av barnen på skolan och hos dagmamman (praktiska detaljer som rörde bilskjutsar och annat) så jag avslutade dagen med ett obesvarat samtal till morsan på (natt)jobbet och utan ordnade planer för morgonen. Orkade inte med någon blogguppdatering även om det så var tänkt men hade det blivit en skulle det säkert inte ha stått att jag hade några direkta känningar men att jag ändå trodde att det kanska var på g.

I alla fall så vaknade jag när klockan var o1.48. Då gjorde jag ett nytt försök att få tag i mamma men utan svar. Precis när jag lagt på kom den första lilla värken. Jag visste genast att det var dags att föda barn (samtidigt som jag tänkte att nu hade jag ju löst mina problem inför morgonen). Väntade in nästa värk som kom efter fem minuter. Väckte Fredrik och ringde förlossningen och sa att jag tänkte komma dit och föda snart. Jag meddelade dock att jag inte hade några fina `klockningar´ att komma med men jag sa inget om att jag bara haft två värkar. Jag ville ju inte missa den sköna känslan av en riktigt `välsittande´ EDA och jag förstod att det var liiiite brottom om vi skulle hinna med allt 😉 Vi väckte ungarna (som var sura och Wilmer skrek), jag matade hamstern och packade det sista i väskan. Under tiden tilltog värkarna. De var olika starka och kom med olika mellanrum men det var aldrig mer än fem minuter mellan dem. Kanske inte mer än tre. Det kändes redan som att det `tryckte på´ så jag fick lite panik innan vi kom iväg hemifrån.

Väl barnen var lämnade och vi hade fått göra ett extra varv i Mörtlösarondellen för att åka hem och lämna nycklarna till pappa så att de skulle kunna komma in i vårt hus på morgonen så hade vi i alla fall en skön halvt avslappnad biltur till sjukan med Kid Rock i högtalarna. Bara på ett ställe körde vi mot rött. Fredrik grymtade lite men jag försäkrade honom om att ingen polis vill förlösa en kvinna i en bil vid Tinnisravinen så de skulle säkert ha sett genom finrarna med en rödljuskörning i detta läget.

För första gången valde jag hissen framför trapporna när vi skulle in på förlossningen. Eller jag hade inte möjlighet att välja eftersom det var natt. Uppe på förlossningen blev vi mottagna av fantastiska barnmorskan Annelie som sedan hängde med oss fram tills allt var klart utan att lämna rummet mer än fem minuter för att hämta prylar. Det var en ung gullig uska var med också men tyvärr minns jag inte vad hon hette (sorry).

Förloppet var av standardkaraktär 😉 Först prata, urinprov, lämna patientkort och allt sådant. Sedan ctg som visade på regelbundna verkar ca var tredje minut. Precis så som jag själv känt var de ganska olika starka. Men jag sa till Annelie att jag var helt säkert att det skulle komma ut en bebis på detta. Hon misstrodde mig aldrig som tur var. Efter undersökning ca halv fyra var det dags för ryggbedövning. Narkosläkaren kom och såg så glad ut och tyckte att jag minsann såg ut att vara en mycket ung blivande fybarnsmor (tackar!). Jag sa till honom skenet bedrar… Det gjorde faktiskt lite ont när de stack mig i ryggen den här gången med lokalbedövningssprutan (men vem bryr sig i detta läget?). Skönt var det i alla fall att bli bedövad en liten stund. Men det var inte helt hundra för det var ju inte så långt kvar av förlossningen vid detta läget och värkarna var starka. Nu var det lite väntan som följde. Inga långa stunder i förlossningssammanhang men vi han småprata lite om det ena och det andra. Vi kom överens om att inte ta hål på hinnorna utan att det var bättre att låta förloppet ha sin gång eftersom att det gick så bra framåt ändå. Det trodde Annielie skulle vara det bästa för bebisen så då litade jag på henne. Fast jag är helt säker på att förlossningen skulle ha blivit minst en halvtimme kortare om hon tagit hål så kändes bebisens bästa som prioriterat just då.

Plötsligt kom `Niagarafallet´. Klockan var två minuter över fem på morgonen nu. Ett par, tre krystvärkar senare kände jag att han var på väg ut och jag bestämde mig för att försöka få ut hela skallen i en värk eftersom det är så jäkla plågsamt att vänta på att få trycka ut ett halvt huvud (alla som fött vet vad jag menar). ”Nu har du väl ingen värk?” frågade Annelie. Jag lade handen på magen och konstaterade det jag kände. Alltså att jag visst hade det. Dock tror jag inte det hade så stor betydelse för jag hade bestämt mig för att hela huvudet skulle ut så jag hade nog lyckats trycka ut det ändå. Sedan kom kroppen i nästa värk. Puh.. Klockan var 05.09 och jag hade krystat i sju minuter. Det räckte alldeles utmärkt. Tack för det Televerket..

Moderkakan tog tio minuter på sig men kom också ut hel och fin och jag klippte själv av navelsträngen. Det var första gången. Jag blev förvånad att den var så mjuk. Jag trodde att den skulle vara segare. Annelie sa att detta var den lättaste navelsträngen man hade att klippa. Hon menade i livet såklart…

Bebisen var pigg och verkade må bra. Han tog bröstet direkt och sög som sjutton. Allt verkade frid och fröjd. Sedan följde mackor och lite eftervård (avtorkning och k-vitamin och sådant). Vid kvart i sju fick Fredrik åka till jobbet för han hade studenter som skulle komma till honom vid åtta. Jag tänkte att det nog inte skulle göra så mycket att han åkte iväg för jag var ju så pigg. Synd bara att ha gick utan att vi tänkte på att jag skulle ha sladden med den röda knappen så pass nära att jag slapp resa mig upp för att nå den. Efter EDA får man ju inte resa sig upp förrän men tagit ett blodtryck och det var inte gjort när han gick. Men jag löste det (som allt annat). Jag är ju van vid att klara mig själv.

Sedan fick jag ett rum på bb där jag passade på och ta en duch medan bebisen sov i sin balja. Annelie som skulle gå av sitt pass kom in och sa `hej då´. Sedan gick jag och satte mig i dagrummet och väntade på att det skulle gå sex timmar så att bebisen skulle kunna bli undersökt så jag kunde åka hem. Jag kände inte ens att jag fött barn nyss. Klockan var ungefär halv åtta tror jag och det var frukost serverad. Jag hann nog äta frukost tre gånger och prata med ett antal nyblivna och `ännu icke blivna´ föräldrar innan barnmorkan från bb kom in och sa att det itne var säkert att jag skulle hinna med någon barnundersökning denna dag eftersom ronden inföll inom sex timmar efter förlossningen. Detta blev mitt största problem under en liten stund innan jag upptäckte att min bebis andades så konstigt…

FORTSÄTTNING FÖLJER…



Två saker slog mig -bebismagknip och amningsmaffia
13 juni 2008, 02:12
Filed under: Allmänt, Amning, Familj, Hälsa

För det första; När små bebisar skriker så tar man nästan alltid för givet att det beror på att de har ont i magen om man inte kan hitta någon annan direkt anledning till att de skriker. Varför gör man det egentligen för man kan ju aldrig veta säkert att de har ont i magen? Det är typ som någon slasktrattsdiagnos som man använder när man inte kan se något annat fel. Nu menar jag naturligtvis inte att inte är så att de kan ha ont i magen utan snararde frkvensen av `han har lite ont i magen´ mot möjligheten att veta att det verkligen är så. Ungen kan ju ha ont i benet eller vad som helst egentligen. Eller inte ont alls… 😉

För det andra är det det här med det som man kallar för Amningsmaffian. Vilka är det som utgör denna amningsmaffia egentligen? Hur kvalificerar man in där? Anledningen till att jag funderar över detta är att det där med amning är så himla känsligt. Det är ´livsfarligt´ att uttala sig om för att man trampar alltid någon på tårna. Så jag uttalar mig aldrig utan att först tala om att jag försåååår att det inte funkar för alla och att det kan vara jättejobbigt. För det vet jag att det kan. Dock talar man ofta om denna amningsmaffia som man anser sig blivit påhoppad och kränkt av. Jag måste säga att det nästa känns som att det är lite tvärt om egentligen. Jag kan känna mig anklagad för att jag kunnat amma och vågar nästan inte prata om det utan att vara ursäktande i vissa sammanhang. Bara för att Jag har kunnat amma betyder ju inte det att jag totalt saknar förståelse för de som inte kan. Jag menar att agget nästan verkar vara starkare från andra hållet. Måste man välja sida eller? Jag vill inte det…



Nu har vi rott skutan i hamn för den här dagen
17 mars 2008, 19:01
Filed under: Allmänt, Amning, Barnen, Familj, sport

Dessutom är det hyfsad ordning här hemma. Men egentligen vill jag bara säga en sak nu; HEJJA HEJJA LHC!!! HEJJA HEJJA LHC!!! HEJJA HEJJA LHC!!!



Vem bestämmer vad som är rätt när det gäller etikett?
29 februari 2008, 11:28
Filed under: Allmänt, Amning, Barnen, debatt, Familj, Hälsa, Mat, politik

Jag har egentligen inte tid att sitta här och skriva nu men jag gick igång på detta under tiden som jag käkade min pasta med ostsås:

http://www.alltombarn.se/du_och_barnet/magdalena-ribbing-om-amningsvett-modrar-anser-ofta-att-de-har-ratt-att-amma-overallt-1.5956

Vad krävs för att man ska få kalla sig folkvettsexpert och vädra sina personliga åsikter i media i egenskap av sådan? För mej är den här gamla (ursäkta men..) kärringen bara en representant för den äldre generation vars konservativa åsikter i dessa frågor kommer att försvinna och ge utrymme för en yngre mer liberal syn på.. det mesta…

Observera nu att jag verkligen inte är motståndare till att ta hänsyn till andra när det gäller dessa frågor. Jag tycker att det är en fråga om omdöme hos var och en. Det jag reagerar på i texten är främst följande: ”Men hur bedårande ens lilla barn än är så kluckar det och låter och kommer i fokus, och mammans bröst måste blottas delvis.” För det första undrar jag hur det låter när Magdalena Ribbing äter och dricker. Skulle gissa att det smaskar och klunkar lite då också. Dessutom behöver man inte blotta brösten alls då man ammar. Det är bara en dålig ursäkt för att man skall behöva gå och sätta sig i ett hörn så ingen ser en (förvisa bebisen för att äta?). Jag tycker att Magdalena Ribbing kan gå och sätta sig i ett hörn och äta. I grunden handlar det om hur man ser på spädbarnet. Om man betraktar det som en individ bland andra så känns det väl självklart att det också skall har rätt att finnas och äta. Jag tycker inte heller att det är lämpligt att slänga ut hela tutten på en finare restaurang eller fest men jag kan inte förstå varför själva amningen som ´matning av ett barn´ ska vara så provocerande att man ska behöva gömma sig i ett hörn därför. Sedan retar jag mig kopiöst på att hon får ta plats i tidningen och breda ut sina konservativa åsikter (läs: prata skit). Vem är hon att tala om för ammande mödrar hur de ska bete sig liksom?