Lottas Dagbok

Tänk vad lätt det är att man börjar fundera på saker då man inte kan söva på natten. Eller så är det kanske så att man inte kan sova för att man funderar.

Eller man förresten. Jag menar egentligen jag. Sådan är jag.

Jag törs inte ens skriva vad jag funderar på och vad som ligger runt omkring mig spritt i hela soffan. Jo, förresten; det är siffror. Siffror överallt. I olika storlekar och former. På styva och på sladdriga papper.  Begripliga och obegripliga. Feta, kursiverade och understrukna. Ångest.

Kanske håller dessa siffror på att stiga mig åt huvudet. För trots att jag har räknat med dessa siffror så många gånger är det alltid ångest att räkna med dem ytterligare en gång. Jag drar mig till minnes. Funderar. Och frågar mig ”Hur tänkte jag då?”. Jag som tänkt så mycket. Och tänkt.

Och tänkt.

En bekant har en dotter som har det svårt med de andra barnen i skolan. Hon uttryckte det ungefär som att ”det spelar ingen roll hur hon gör för har hon 21 växlar på sin cykel så är det för lite och har hon långt hår så är det fel för att det är kort hår man ska ha”. Detta är talande för hur omöjligt det kan vara att göra rätt i andras ögon om omgivningen bestämt sig för att allt man gör är fel.

Det är intressant det där med det sociala spelet och hur lätt det är att snubbla till och hamna i sandlådan. Alldeles särskilt om man inte har den självbevakande radarn påkopplad. Nu pratar jag om vuxenlivet också.

Jag kommer ihåg ett teveprogram som gick i svt någon gång på åttiotalet. Det var långt innan det fanns några andra kanaler att välja på. Det var Ingvar Oldsberg som var programledare och programmet var veckans höjdpunkt. Det var ett sådant där lekprogram där deltagarna kastade målarfärg på varandra och så. Jag minns inte så jättemycket av innehållet mer än just slutet. I slutet av varje avsnitt fick deltagarana välja ut två stycken långa brädor som skulle användas som bro då de skulle krypa över en pool. Om jag minns rätt var ungefär hälften av brädorna deltagarna hade att välja mellan preparerade så att de skulle gå av då tyngden från en människa som kryper över en pool belastade dem. Andra hälften av brädorna skulle klara vikten av en människa.

Anledningen till att jag kommer ihåg det där med poolkrypningen är att det följt mig genom livet sedan dess. Ofta i situationer som den jag beskriver ovan med barnet som inte kan göra rätt i de andra barnens ögon dyker bilder på de där poolkryparna upp på näthinnan. Men i de bilder jag ser på näthinnan är alla brädorna förpreparerade för att gå sönder. Man kan inte välja rätt brädor för alla brädor är fel. Lik fan måste man krypa ut på dem i ett försök att komma över den där poolen. Och man ramlar i vattnet. Precis som man visste redan innan att man skulle göra.

Och nu är jag i vuxenvärlden igen. Det jag vill säga är att det spelar egentligen ingen roll om man bestämmer sig för ett förhållningssätt till vissa saker eller vissa sociala situationer. Som exempelvis att kategoriskt hålla sig undan. Eller att bemöta varje liten detalj. För har gamarna bestämt sig för att flyga över ens huvud så kan man inte hindra dem. I deras ögon kommer man alltid att göra fel val. Men det är kanske tur för annars skulle ju gamarna svälta ihjäl och vad vore ekosystemet utan dem?

Så när man själv sitter där på sandlådskanten, dinglar med benen, och inte riktigt kan bestämma sig för om man ska hoppa i eller gå hem och dra något gammalt över sig, bör man kontrollera att den självbevakande radrarn är påkopplad. När den är det blir inte beslutet särskilt svårt. Tycker jag.

Edit 21.03 110406: Jag har fått en del kommentarer på det här inlägget. Olika tolkningar av innehållet. Vill bara klaragöra att det jag skrivit om flickan och de andra barnen är ett sätt att beskriva och skapa en bild av det jag vill säga. Inlägget handlar alltså inte om skolan och de vuxna i skolan kring just detta barn utan är mer allmänt. Jag tycker att det är viktigt att påpeka så att ingen känner sig träffad på så sätt. Förlåt för eventuell otydlighet.