Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Fest och kalas, iPhone, personligt
Fin som på bilden ovan.
Det är någon vecka sedan nu. Egentligen var han med sin pappa på födelsedagen men var på en blixtvisit här hemma och tog emot en stor present. Nu sitter han som en kung den där Ozzy. Tio år gammal. Livet rullar vidare.
På bilden: Santa Frog
I år fick vi besök av julgrodan. Wilmer gjorde ett bra jobb även detta år.
I ett nötskal
..på US i Linköping klockan femton och nitton.
Idag fyller han tolv. För första gången finns jag inte där i tåget som ska gratulera på morgonen.
Min kloka, fina pojke.
Grattis på födelsedagen Wilmer! Mommy loves you. Ses i eftermiddag…
Stilla
Kom
Ligg här
Intill
Stäng
Se
Oss
Två
Dra in
Känn
Doften
Håll
Om
Mig
Hårt
Mjukt
Släpp
Aldrig
Igen
Min fina bäbis
Fina lille du. Hade jag kunnat ge dig himlens alla stjärnor hade jag gjort det. Och månar. Och solar. Och svarta hål också om du vill ha. Allt.
För alltid min lille, lille pojke.
Grattis på sjuårsdagen!
Var på match idag. Fotboll. Anledning till eftertanke.
Det slog mig hårt i huvudet.
Vad hände med den där lille, lille pojken som föddes för snart fjorton år sedan? Nu sprang han där på låtsasgräset på sina korta men gängliga ben.
Minns då jag hade honom i min famn. Han var knappt en vecka gammal och jag lovade att han aldrig skulle bli stor.
Det blev han. Han har växt. Det är bra.
Nu är han nästan lika lång som jag. Hans fötter växte om mina för år sedan och han står stadigt på jorden nu.
Han ska bli en man. Jag har fortfarande lite svårt att förstå men så kommer det att bli.
Pojke Persson
Stod på en strand en kväll.
Just vid vattenbrynet stod jag och kände vågorna vid anklarna. Vattnet var inte kallt trots att det var vad man kunnat förvänta sig. Det blåste. Ganska kallt. Tyckte jag som nästan alltid fryser.
Jag riktade blicken ut över vattnet. Fick solen rakt i ögonen. Som blind.
Vattnet skvalpade kring mina fötter. Jag tittade ner och såg att de liksom borrat sig ned i sanden. Stod kvar och funderade.
Eftertanke.
Tänkte att jag hade kunnat stå kvar där i sanden. Låtit vattnet hjälpa sanden att begrava mig bit för bit. På ett sätt hade det varit bekvämt. Att bara stå där och känna att jag kan göra ingenting.
Ingenting.
Bara kunnat känna mig trygg i att jag sitter fast. Ju längre tiden skulle gå desto svårare skulle det bli att komma loss. Om jag så skulle önska. Men tänkte att det hade varit bekvämt ändå. Att veta exakt vad jag hade. Vilka möjligheter och skyldigheter. Min livsuppgift skulle vara att stå där i sanden där jag valt att sjunka djupare och djupare.
Rörde på tårna och tog ett steg ut i vattnet. Kände det svala. Friska. Vattnet.
På bilden: Anton – min stjärna
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, iPhone, personligt, Resor och utflykter
Att tro på sin egen förmåga. Sin inre kraft.
Det slog mig. Skulle försöka att hålla mig kvar. Rent fysiskt. Ett gammalt överväxt järnvägsspår och jag blev utmanad. Av min son som har viljan och tron på dig själv.
Balans. Att hitta den. Tänkte att ”jag kan”. Höll mig kvar och fortsatte tänka att ”jag kan”. Jag ville hålla mig kvar. I balans. Efter en stund kände jag ”jag kan”. Jag kände tro på att ”jag kan”. Jag höll mig kvar på spåret.
Att överleva. Balansera. Kanske vingla till men klara att hålla sig kvar för att man vill och tror att det går. Det är en konst.
Lycka är att klara det.
Jag vill klara det.
Tror.
Lottas Dagbok 