Lottas Dagbok

Antons klass kom tvåa bland alla förstaklassare i Linköping. Det fick alltså ”andraförstapris” som Anton så fint kallade det för.

Först spelade de fyra matcher varav de vann tre. Efter det visste vi inte ifall de skulle få spela mer eftersom de kom tvåa i gruppen. Vid femtiden på kvällen fick vi veta att de kanske hade gått vidare så alla o laget åkte till Collegium (där det gick av stapeln) för att kanske spela kvartsfinal. Kanske.. Wilmer och Ossian var med vid detta laget och Ossian var så trött att han visade sig från sin allre bästa sida (med allt vad det innebär).

I kvarten slog de ut segertippade Ekängen vilka också visade sig från sin bästa sida då de blev utslagna. Ungefär på samma nivå som Ossian (2 år). Klubbor kastades över planen och det var gråt och tandagnisslan. Jag förstår att de var ledsna för de hade nog tagit ut segern i förskott. Jag hörde att någon av föräldrarna till barnen i deras lag hade frågt några av föräldrarna till barnen i våra barns lag om de hade `packat väskorna för att åka hem´.

I semin spelade de först oavgjort mot `vilka de nu var´ men slog sedan ut dem i straffläggning.

Final. Våra ungar orkade inte mer. Det var ett par som orkade röra sig över hela planen. Klockan var typ.. nio på kvällen så det var förståerligt. De blev utslagna med uddamålet. Jag är stolt att de tog det som värdiga tvåor. Nu flög minsann inga klubbor. Anton var jätteledsen och grät hela vägen hem och han sa att han aldrig skulle spela varken bandy eller hockey mer. Han skulle aldrig mer vara med i någon skolinnebandy för `nästa år måste de ju möta tvåor´ och det skulle ju bli ännu svårare. Jag sa åt honom att han skulle ta sig ett snack med en bekant till oss 😉 som vet hur det känns att komma tvåa (två gånger i SM-slutspel). Men det skulle han minsann heller inte göra utan han ville aldrig snacka om `det´ mer. Någonsin.

I dag när jag hämtade honom i skolan var han lite gladare över `andraförstapriset´..

Ja.. så var det..