När man får sin fjärde bebis 😎  har man ju ett helt gäng med ungar att jämföra med och referera till.

Anton och Wilmer, for example, började gå när de var femton månader båda två. Ossian gick när han var tio månader men då kunde han inte resa sig upp mitt på golvet ännu. De har alla vänt från rygg till mage och mage till rygg i olika ordning och vid väldigt varierande ålder (Ozzy var extremt tidig från mage till rygg, inte ens två månader). Anton reste sig mot möbler när han var åtta månader. Osv, osv, osv..

Nu är ju Didrik fem och en halv månad. Han ligger snällt på rygg utan att visa något som helst intresse för att vända sig om. Han har aldrig velat vara på mage. Jag har inte ens haft (det ganska vanliga) problemet att han sover bättre på mage vilket jag hade med Ossian och Wilmer. Så man ska behöva sitta brevid och vakta för att de inte ska drabbas av spädbarnsdöd 😉 I bland hör man pratas om att ‘bebisen inte är intresserad’ av det ena eller andra. Men jag kanske (ska jag erkänna) tänkt att det ändå i slutänden handlat om att bebisen inte riktig ‘är där’ ännu i sin utveckling. Men nu vete sjutton. Kanske kan det ha med intresse att göra ändå. Det verkar så.

Egentligen är det lite löjligt att jämföra. För en eller ett par månader, eller ett halvår för all del, är ju så kort tid i ett helt liv. Men det är svårt att låta bli. När man har så många att jämföra med

Dessutom är han (Didrik såklart) så rolig när han ska sitta utan stöd. Jag har för mig att även de andra ungarna har börjat göra det vid den här åldern. I början har de bara orkat några sekunder för att falla ihop som en fällkniv 😀 Didrik sitter på sin lilla rumpa i en halv sekund med ryggen helt rak. Sedan faller han åt sidan som en fura 🙂

..och nu är det verkligen dags att göra lite mer makroekonomi med tanke på att tentan närmar sig..