Fiiiii ***! Att jag följer Idol kan ingen ha missat. Igår hann jag inte se vilka som gick vidare, men nu hittade klippet nedan så jag måste göra en liiiiten uppdatering till fast jag just skulle bli seriös här. Det här var nog den absolut pinsammaste situation jag sett någon gång på tv.
Camilla tror att hon går vidare. Håll till godo:
Nja.. i dag är han mycket piggare faktiskt.
Jag bjuder på ett par bilder från igår.
Bilden ovan är faktiskt från i onsdags kväll. Den är tagen just då Anton är hemkommen från sjukan och då var han verkligen jättetrött. Han sov narkotsikt fortfarande 😉
Han är ju inte den som slumrar dagtid annars. Inte ens en tupplur i bilen. Alltid lika pigg på kvällen är han, men igår var det inte mycket som blev gjort som inte tröttade ut honom fullständigt.
Han bevisade att det mesta går att utföra i sovande tillstånd.
Korta stunder var ögonen öppna men det var väldigt jobbigt för honom. Han blev yr och såg suddigt. Vi fick badda och torka och badda och torka. Han var inte helt nöjd med sin nyvunna situation med andra ord 😉
..om detta. Jag läste om det i Corren i morse också, och det diskuterades vi frukostbordet.
Tankarna vaknar.
Hur är det möjligt?
På senaste föräldramötet på våra barns skola (samma kommun) hade vi gruppsamtal om trygghet. Om vilka förutsättningar som bör råda för att våra barn ska känna sig trygga. Undrar om den tioåriga flickan som utsattes för detta kände sig trygg då hon gick till skolan på morgonen.
En annan tanke.
Vid vilken ålder är ‘man’ tillräckligt gammal för att ens kunna genomföra det som den här flickan utsatts för? För om jag fattat det rätt handlar det om minderåriga. Och hur kan man/de rimligtvis få för sig att göra något sådant?
En sista tanke.
Vad är det som händer?
I går kväll kollade vi på det nya programmet Inlåst som startat på tv4. Ett gäng killar som redan har en ‘historia’ få leva under fängelseliknande förhållanden i tolv dagar innan de blir utsläppta till sina (förhoppnigsvis förändrade) ordinarie liv igen. Alternativt kan de välja att hoppa av när helst de behagar.
Nu får metoden som ligger till grund för serien kritik för att vara kontraproduktiv. Såklart, vad annars? Så är det ju jämt..
Jag tyckte att det var lite mycket ‘tv-produktion’ över programmet, vilket gjorde att det blev en aning osmakligt med tanke på att det handlar personer som inte ännu är vuxna. Sedan tycker jag också man på sätt och vis utnyttjar människor i trångmål. Mammor (och pappor) som famlar efter ett halmstå.
Och.
Vad kommer att hända med dessa killar sedan? Kommer tolv dagar av tv-produktion förändra djupt rotade beteendemönster? Kommer de att bli bjudna på Bindefedtkalas och kallas för Inlåst-Dennis och Inlåst-Emil osv? Eller kommer de helt enkelt att fara hem och fortsätta att göra det de gjorde innan. Alltså göra livet surt för andra människor. Och tv4 håvar in casch på deras och deras föräldrars bekostnad.
Men jag kollar nästa vecka. Det var ett kul program 😉
I dag när Ossian kom hem så låg det ett paket i vår brevlåda. Det var från norrland 🙂 I paketet låg en jättefin tröja som han fått ärva av en tjej som inte behöver den längre (jag misstänker att hon kommer att få en ny nu, i en annan färg ;-))
Ossian blev så hjärtans glad att han kom utsprigande på gården med mungiporna uppe vid öronen och tröjan som räckte ned till knäna på sig. Jag tror att han har den nu också i sängen. På simskolan ropade han så det dånade i hela omkädningsrummet att han ‘fått en rögletröja’.
Ossian är jätteglad och säger ‘tack så mycket’ till norrlandsvännerna! De andra tackar för godispuckarna också!
Kram på er där uppe!
För de är vackra. Trots att de är knallröda och lite halvdana att använda till det som de egentligen är till för, så är de jättefina.
Han har sovit hela natten som jag hoppades igår att han skulle göra. Nu på förmiddagen har han mått lite si och så eftersom han inte fått i sig särskilt mycket att äta. Jag baddade upp ögonen med bommulstuss med vatten på i morse så som doktorn sagt att man ska, men först hade han jätteproblem med att titta.
Nu har han dock bättrat på sig en del och klarar faktiskt av att sitta vid tv-spelet en stund. Jag hör iofs en hel del stönande läten men det är inte mycket som kan hålla Anton borta från det spelet då han fått tilllåtelse. Nu fyller det dessutom en funktion då läkaren sagt att han bör träna sina ögon de närmaste dagarna.
Jag gör inte mycket annat än vårdar idag.
..och så lite bilder. Mobbefoton (därav kvaliteten). Fotograf: Fredrik
Efter operationen var Anton jättetrött och ville mest sova. På bilden ovan hade han ännu inte vaknat upp.
Han blev sövd med gas och tydligen är det så att den sövningsmetoden orsakar mer jobbighet efteråt. Det tar längre tid innan preparatet går ur kroppen än vad det tar för det preparat man ger via kanyl.
Men till sist gjorde han i alla fall sitt första försök att vakna till. Man kan må kass i ett dygn efter att man blivit sövd. Anton hade fått medicin mot illamående så att han inte skulle må illa. Kanske var det därför han var så trött också. Man kan visst bli det av de medicinerna.
Som jag skrivit om tidigare så opereras Antons ögon idag. Jag var med ett par timmar på förmiddagen men sedan åkte jag hem för att jobba (vad trodde jag?) och Antons pappa stannade kvar för att ta hand om honom då han vaknar. Han har inte vaknat ännu men han är färdigopererad har jag fått veta.
Jag tog i alla fall några bilder. De är tagna med mobilen och kvaliteten är därav lite si å så. De är tagna på längden och tvären lite hur som, men Anton är lika fin ändå 🙂
Han fick först sitta på ett rum och vänta på doktorn.
Som tur var fanns det en TV så han kunde kolla lite på barnkanalen.
Sedan doktorn varit där och satt kryss på huvudet var det dags att ta på uniformen 😉
I hissen ner till operation började allvaret kännas, men eftersom Anton är en så tapper kille kostar han på sig ett leende ändå. Försök till ett i alla fall 🙂
”Hej då mamma! Vi ses sedan.”
Väntan.
Fortsättning följer!
..som drabbat Samoa. Mest för att det är så fruktansvärt hemskt. Men så kom morsan hit och snackade om det så bestämde jag mig för att skriva om det i alla fall. ( Här och här kan man också läsa om det om man vill.)
När jag var liten och bodde hemma hos mor och far så var de (som så många andra var på åttiotalet tycker jag mig ha sett i vänners föräldrahems bokhyllor) med i Bra Böckers bokklubb. De gröna tjusiga men ack så inaktuella lexikonen som tog en evighet att samla ihop står kvar i den mörkbruna billyhyllan från IKEA ännu idag.
I samma hylla stod även de andra Bra Böckerna. Bland annat en liten, halvtjock bok vars titel var Bäva Californien. Författarens namn har fallit ur mitt minne men även denna bok står kvar där ännu idag. Omslagspappret på boken täcktes av bilden av en ENORM våg som slog in över en stad med höga skyskrapor. Förslagsvis en stad i Californien. Vilken vet jag inte. Jag minns att jag brukade smyga in i vardagsrummet där de där billyhyllorna stod på den tiden (numera föpassade till arbetsrummet) och rycka ut den där boken och titta på omslaget. Det var min största skräck att något sådant skulle inträffa.
Så på annandag jul 2004 då den stora tsunamikatastrofen tog livet av så många människor kändes det som att en av mina största farhågor blivit besannade. Häromdagen skrev jag om Estonia. Det var lite samma känsla (..och ja, jag är ‘rädd’ för en jäkla massa grejer..) Sånt händer liksom inte.
Men nu har det hänt igen, och det sägs att det pantalet döda människor bara stiger hela tiden. Grymt.
Alla som hänger här hos mig på mer kontinuerlig basis vet att min familj består av 33% infödda skåningar och av dem 50% skånsktalande skåningar. Detta gör denna fråga till en mycket viktig och känslig sådan för vår familj 😉
För om jag förstått det rätt är alla de attribut som definierar ens ursprung viktiga då man lyfts ur sin naturliga kontext. Här hemma säger man helt enkelt inte något annat än att skånskan är en vacker dialekt. Östgötskan får (med all rätt) en hel del skit utan att det på något sätt uppfattas som personliga påhopp. Men skånskan är helig.
Skånska ÄR ju så vackert! Eller hur? Hoppas att den inte försvinner alltför fort;-)
..och eftersom att jag vet att jag har många skånsktalande läsare vill jag bara säga att åvanstående bör läsas som skrivet med glimt i ögat. Det kan det aldrig med överdift påminnas om.. i en blogg. Kram på er!
Lottas Dagbok 
