Någon sorts HR-människa med examen i ekonomisk styrning. Bor med tonåringar och två batpigs i ett dåligt samvete av trä ett par kilometer från centrum i en liten stad.
Om stället
Här är det blandat. Bara så man vet. Det hänvisas från alla möjliga håll också.
Jag har har kommit igång med mitt uppsatsarbete igen (hmm.. kanske var det där skon klämde)
Vi ska bygga hus.
Det är budgivning på en insatslägenhet i vårt område just nu. Den är lika som vår (plus lite pimp men inte så mycket). Budgivningen är uppe i 555 000 mer än vad vi köpte vår för.
Mina ungar kommer förhoppningsvis inte att få svinis eftersom de fick spruta i förrgår.
Jag är frisk (så vitt jag vet) och det är ett faktum inför vilket man bör visa en enorm ödmjukhet och tacksamhet.
Tillbaka till min trögarbetade uppsats!
PS. Jag är glad för att vår bil funkar också *blink, blink*
Jag drog å hämtade de små ungarna vid 13 idag för att vaccinera dem mot Svinis på Valla VC. Morsan följde med. Vi var där innan klockan var halv två, vilket var en halvtimme innan de öppnade för vaccination. Då var det redan kö, men inte jättelång. Den som var först i kön hade nummer 55 och jag fick 63. Redan innan de ens började spruta var hela vårdis full med barnvagnar och föräldrar och barn och ännu fler barnvagnar. Sköterskorna hade fixat så att hela kön var bak å fram och alla barnvagnar stod och blockerade ingången som ett stort tuggummi för dem som stod på tur att få sin spruta. Organisationen var fruktansvärt dålig. Minst sagt. Det tog en halvtimme att vaccinera de första fem nummren i kön. De tog god tid på sig. Alla tog god tid på sig. Men det är väl bra för då blir det förhoppningsvis rätt 🙂 Vi höll på att missa vårt nummer för att de inte ropade upp folk ordentligt. Svaret på de flesta frågor var ‘jag vet inte’.
I alla fall.
Ossian och Didrik var jätteduktiga. Ossian skrek lite och Didrik gnydde men mer var det inte. Då vi var där inne passade jag på att fråga om de även vaccinerar större barn, för jag hade nämligen sett att många av dem som var där hade större barn med sig. Det gjorde de tydligen. Jag körde därmed i räserfart tillbaka till Tallis och hämta de två stora. Anton var i på fritan och Wilmers frita var i skogen så honom fick jag ragga reda på där (=inte alltid lätt). De två små fick vara nere på farsans firma medan jag körde med två lergubbar tillbaka till Valla VC.
När vi kom dit fick vi besked om att vaccinet var slut. Först. Efter en liten stund var det inte slut längre (??) och vi blev inlotsade i tuggummiväntrummet igen. Ute vid entren hade jag sett en lapp där det stod att ‘nr 1- 50 vaccineras efter 16.30’. Klockan var tjugo i fyra så jag förberedde mig (oss) på en lång väntan med tanke mina erfarenheter från förmiddagen. Till min stora förvåning ropades snart nummer 16 upp. Och ganska snart fattade jag att de inte hade någon ordning alls på nummerordningen. De flesta som hade nummer mellan 1 och 50 var ju inte där så vårt nummer, 36, kom upp ganska snart. Då lät jag en kille som hade nummer 30, men blivit totaldissad av personalen, gå före. Sedan ställde jag mig tätt utanför dörren för att inte missa vår tur. När det kom en sköterska igen fick jag förklara att vi redan blivit uppropade och att det faktiskt var vår tur (ja.. det var väl en definitionsfråga men vårt nummer hade i alla fall varit uppe). När vi gick in fanns det tre doser kvar. Tänk att man kan ha turen med sig någon gång 🙂
Då fick Wilmer för sig att han skulle dra. Han hade suttit och surat i bilen hela vägen till VC och nu besämde han sig för att rymma. Han tog sats och sprang genom hela korridoren långt bort förbi ‘riskgrupperna’ (som tydligen huvudsakligen består av gamla tanter numera) som hade en egen kö. Han var iklädd den lerigaste overallen sedan mannaminne. Succé! När jag väl fångat in honom och burit honom tillbaka fick jag låsa dörren för att han inte skulle sticka igen.
Sprutandet gick bra. Wilmer tyckte nog inte att det var så farligt som han trodde att det skulle vara. Anton tyckte nog att det gjorde lite ont. Men han är mer rädd för att bli sjuk i svininfluensan än att ta en spruta mot den.
Nåja.
När vi kom ut så stod en mamma utanför som jag sett ganska tidigt på dagen då jag var där med de små. Hon hade fyra barn med sig. Klockan hade nu börjat närma sig halv fem, och de femtio stycken som blivit uppmanade att göra något annat en stund hade börjat droppa in. Den där mamman hade nummer 4. Det fanns en dos vaccin kvar. Om det hade varit jag så hade jag slagit sönde akvariet som stod brevid tror jag. Hon frågade ‘vad de skulle göra nu då’. Svaret var ‘jag vet inte’. Fantastiskt organiserat!
Sedan åkte vi hem.
Jag tror att vi andra ska ta sprutan på måndag. Då ska jag nog campa utanför natten innan så att jag är först i kön 😉
…var jag i eftermiddags. Å nu med faktiskt.. men det hör inte riktigt till detta.
I alla fall.
Efter att jag skrev detta råkade jag, trots att det i princip aldrig inträffar, att somna på soffan. Troligtvis berodde det på att jag var så hjärtligt trött efter förra veckoslutet. Det rörde sig bara om en liten, liten stund, men det räckte för att jag skulle vakna upp och inte veta var jag befann mig på dygnet. Jag trodde att klockan var tio i nio på morgonen. Den var tio i tre. Snacka om förvriden hjärna. Totalt förvirrad! I alla fall skulle jag ha infunnit mig på skolan vid kvart i tre för att åka till hockeyträning, så jag blev försenad (tur att jag vaknade, för jag hade somnat helt utan förvarning). Anton stod och väntade utanför skolan och ‘hade väntat i fler timmar’ (njae 😉 ) Sedan visade det sig att jag glömt hockeyklubban så jag fick dra hem igen och hämta den.
Exningen gick.. jo.. ja… sådär. Men gick det inte för vår grupp så beror det i alla fall inte på mig. Skriver inte mer om det här för det kan ju hända att någon hittat hit. Kanske kan det bli något inlägg på den andra bloggen sedan. Vå får se.
Skåne var trevligt. Diddan blev åksjuk och spydde i bilen på vägen dit. Det var snällt av honom att vänta tills vi var nästan framme i alla fall. Vi hann ju inte vara i Skåne så länge utan det blev mest att åka ner, äta gås, sova. spela TP, äta kalops, och sedan åka hem. På vägen hem såg vi något märkligt. En bil och en långtradare, inget folk förutom poliser och ingen bil var skadad. Vi tyckte det var skumt och spekulerade lite i vad som kunde ha hänt, och att vi trodde att det inte var någon fara. Inget trafikmeddelande (det hade troligtvis gått ut innan vi satte oss och körde). När vi kom hem och kollade nyheterna visade det sig vara detta.
Sedan var ju Jenny och lille fine Troy här i slutet av veckan också. Guu´vad Didrik blev stor helt plötsligt 😉 Och så var vi på Öppet Hus på Wilmers avdelning på fritan. De sjöng och bjöd på fika.
Ska med Anton på hockeyträning i eftermiddag. Försöker att ta det lite lugnt till dess. Jag har haft minst sagt mycket under ett par dagar.
I dag fattas det avgörande beslut i denna familjen. Återkommer om detta senare.
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’re starving or freezing or so very poor
No one laughs at God
When the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late
And their kid’s not back from the party yet
No one laughs at God
When their airplane start to uncontrollably shake
No one’s laughing at God
When they see the one they love, hand in hand with someone else
And they hope that they’re mistaken
No one laughs at God
When the cops knock on their door
And they say we got some bad news, sir
No one’s laughing at God
When there’s a famine or fire or flood
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
Ha ha
Ha ha
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’ve lost all they’ve got
And they don’t know what for
No one laughs at God on the day they realize
That the last sight they’ll ever see is a pair of hateful eyes
No one’s laughing at God when they’re saying their goodbyes
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughing at God in hospital
No one’s laughing at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very
poor
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
We’re all laughing with God
Examination i helgen. Hinner inte med mycket annat nu. Inte ens att umgås med barnen 😦
Måndag: Arbete med case. Hockeyträning med Anton. Ossian sjuk.
Tisdag: Arbete med case hela dagen och halva kvällen. Ossian sjuk.
Idag: Arbete med case hela dagen. Ossian bättre men hemma hos mormor. Fick en tova i håret eftersom att jag inte haft tid att sköta om mig själv på länge. Fick klippa bort halva kalufsen. Tyvärr på den sidan där det redan är tunnast 😦 . FiF-möte som drog över tiden vilket fick tråkiga konsekvenser då jag kom hem.
I morgon kommer Jenny och lille Troy. Det blir ett litet lufthål i tillvaron 🙂 Det är Öppet Hus på Wilmers avdelning i skolan också. Och så simning för tre. Men en är nog inte redo ännu. Dessutom jobb med case.
Fredag: Lösningsförslag ska in vid 12. Examinationsstart vid 18. Håller på till 21.
Lördag: Examinationen fortsätter mellan 9 och 13. Sedan skåneresa omedelbart. På kvällen; gåsamiddag.
Söndag: Hemresa
Nästa vecka: uppsatsarbete.
På något märkligt sätt känns det som att det mesta går emot mig nu. Undrar just vad det beror på. Kismet kanske. Kanske ska byta namn till ”Gnällbloggen” också.
Didrik ÄLSKAR bollar. Och han är riktigt, riktigt bra på dem 🙂 Man skulle kunna tro att han är präglad på bollar för när han ser något runt så liksom deas han automatiskt åt det hållet. Och det behöver ju inte alltid vara en boll han ser. Det kan ju vara vad som helst.
Som till exempel ett ägg.
Två gånger under de senaste två dagarna har han lyckats löma sig in i kylskåpet då det varit öppet, och hämtat ägg. När vi ser att han har ägg i händerna och påbörjar akutåtgärd, så slänger han iväg dem med en väldig fart.. kan man säga. Jag vet inte om det verkligen är huligan han vill bli (men definitivt inte ska bli), eller om han faktiskt tror att det är bollar. Han borde börja fatta vid detta laget att de studsar rättså dåligt i alla fall.
..komma och tvätta insidan av mitt huvud, skaka runt hjärnan och ge den en injektion av något.. stimulerande.
Tänker inget bra. Inte kul.
Ett antal artiklar och ett rejält stycke i boken skall plöjas till nästa veckas examination (förutom att casen skall skrivas). Nu känns det som att jag läser och läser och läser och läser samma stycke igen och igen och igen. Och inte klokare blir jag av det.
Lottas Dagbok 