Jag hittade den här bilden. Den är ett par år gammal. Vitt hår och kärlek. Precis som det ska vara. Fotot är taget utanför ett hotell i en av Stockholms skummaste områden. Det var på den tiden jag fortfarande trodde att det var bra för ungarna att se något annat och att det var rätt lösning att visa dem.. något annat. Jag hade en vakt med mig då jag gick ut med hunden på natten. Ungefär så.
Den här bloggen är stängd nu. Jag verkligen hatar att det är så. När jag öppnade för 16 år sedan typ.. så tänkte jag att jag aldrig skulle låta någon tränga in mig i något hörn eller på något sätt påverka mig i vad jag skriver här. Det gör jag inte nu heller. Jag kommer att vara så glad då jag gör comeback. Jag vet inte hur mycket plattform som kommer att finnas kvar då jag öppnar igen men säkert är att den stunden någon läser är det öppet igen. Slutet gott allting gott då.
Vad vill jag säga då. Jo.. att ibland är det omöjligt att värja sig mot galenskap. Man måste helt enkelt äta lite bajs och acceptera att det vandrar runt knäppgökar där ute. Jag tänker att jag inte är en av dem. Det finns inget som tyder på det just nu.
Att väga ord på silvervåg kan vara ett billigt pris men bara för en kort stund. Jag tar mig ett gott skratt och gör som Hov1 sjunger så fint.. och dansar vidare i livet.
Jag bor här och jag tänker inte vara tyst här. Jag har en berättelse som lever och det gör den här i min dagbok. Den handlar om livet och så vidare. Och jag skiter i strunt. Det finns inga dolda budskap här. Det har aldrig funnits det och det kommer inte att ske framöver heller. Den dolda agendan är en chimär.
Vi nöjer oss så så länge.
Återkommer!
Lottas Dagbok 