Lottas Dagbok

Bara en enda gång till.

”Vi kan ju säga att jag är mellan noll och två år så får jag gå in gratis.. jag har ju lovat dom som jobbar där att jag ska komma dit imorgon..”

Didde och jag åker till Kolmården. De andra tre vill inte följa med. Trots banan. Jag tänker att det kanske är sista gången någon vill åka till Kolmården med mig någonsin mer och tar vara på stunden.

Han visar mig runt. Didde har varit där med skolan nyligen och vet allt om tigrar och elefanter. Han berättar att förr kunde man få rida på en elefant. Jag minns då jag var liten och stod och väntade utanför delfinariet att elefanten och hans ledsagare kom dit och visade upp sig. Sedan fick jag åka båt med delfinerna. Didde vill inte åka båt. Han vill åka i banan sedan.

Roligast är aporna. Det tycker Didde och jag och garvar åt dem då de springer runt och gapskriker åt varandra. Det är lite kallt ute för dem nu. En har en liten unge på ryggen. Jag känner igen mig själv fast det var länge sedan nu.

Jag fryser. Väntar och fryser. Dricker äcklig läsk som är en blandning av olika smaker från en konstig butik som säljer äcklig och konstig läsk. Bara en gång till. Sedan äter vi kebabtallrik. Jag har låtsaskött på min.

Jag sitter hos delfinerna. Väntar på sista åket. Och sista åket igen. Och igen. Tänker att det är sista åket till Kolmården. Tar vara på det. En sista runda till elefanter. Och tigrar. Och ”rihnos”som går hem till sitt stall. De går lugnt in själva. En och en. Alla djuren från savannen vet var de ska när det är dags att gå hem.

En sista gång . Didde kollar mot banan. Den är hög och byggd av trä. ”Kommer du ihåg när Wilmer fick näsblod där uppe och sjuksköterskan och kolmårdschefen kom.. och Wilmer fick en ny t-shirt för den andra var helt röd fast den egentligen var ljusblå?”

Vi går vidare genom parken. Nu stänger den för idag. Man måste alltid gå vidare. Från Kolmården. Från det som skaver. Från det man måste. Hem. Och så.