Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, funderingar, musik, personligt, poesi
Han sitter på en stol i vardagsrummet och tittar på teven. Och sedan ned i golvet. Han har på sig sina Fatboybrallor idag. Han funderar. Jag kan se det. Ni hade samma födelsedag. Den femte september. Han viskar knappt hörbart. ”Fett sad”.
”Hon vill vara med en unge med extra energi
Hon vill flyga in i tunneln och snurra i min bil
Hon vill höra när jag sjunger, hon gillar melodin”
I bilen lyssnar vi på musik. ”Ha det fint idag.. var rädd om dig”. Han går över skolgården med skoldatorn under armen. Byxorna hänger där bak. ”Fett sad”. Det är så det är. Liten och mjuk och världen är hård.
”Ey, jag ser det på din blick. Du vill vara störst, vara bäst i din klick”
Jag köper skor i storlek fyrtiofyra som nästan är för små. En ynnest att fortfarande få köpa dem. Åker hem. Tittar i golvet. ”Fett sad”.
”Det var ingen som varna mig
De här gatorna är knas, okej
Den här staden vill dra ned mig”
Jag känner inte dig men du är en mamma som jag. I natt förlorade du din nittonårige son. Helt i onödan. Mitt djupaste deltagande till dig.
”Det fucking knas, du tror det är nåt kul
Att vakna upp varje dag, tänka, ”När tar det slut?” Det finns inte något svar, det dära det upp till Gud”
Typ så.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, personligt, Resor och utflykter
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, funderingar, personligt, Resor och utflykter
Bara en enda gång till.
”Vi kan ju säga att jag är mellan noll och två år så får jag gå in gratis.. jag har ju lovat dom som jobbar där att jag ska komma dit imorgon..”
Didde och jag åker till Kolmården. De andra tre vill inte följa med. Trots banan. Jag tänker att det kanske är sista gången någon vill åka till Kolmården med mig någonsin mer och tar vara på stunden.
Han visar mig runt. Didde har varit där med skolan nyligen och vet allt om tigrar och elefanter. Han berättar att förr kunde man få rida på en elefant. Jag minns då jag var liten och stod och väntade utanför delfinariet att elefanten och hans ledsagare kom dit och visade upp sig. Sedan fick jag åka båt med delfinerna. Didde vill inte åka båt. Han vill åka i banan sedan.
Roligast är aporna. Det tycker Didde och jag och garvar åt dem då de springer runt och gapskriker åt varandra. Det är lite kallt ute för dem nu. En har en liten unge på ryggen. Jag känner igen mig själv fast det var länge sedan nu.
Jag fryser. Väntar och fryser. Dricker äcklig läsk som är en blandning av olika smaker från en konstig butik som säljer äcklig och konstig läsk. Bara en gång till. Sedan äter vi kebabtallrik. Jag har låtsaskött på min.
Jag sitter hos delfinerna. Väntar på sista åket. Och sista åket igen. Och igen. Tänker att det är sista åket till Kolmården. Tar vara på det. En sista runda till elefanter. Och tigrar. Och ”rihnos”som går hem till sitt stall. De går lugnt in själva. En och en. Alla djuren från savannen vet var de ska när det är dags att gå hem.
En sista gång . Didde kollar mot banan. Den är hög och byggd av trä. ”Kommer du ihåg när Wilmer fick näsblod där uppe och sjuksköterskan och kolmårdschefen kom.. och Wilmer fick en ny t-shirt för den andra var helt röd fast den egentligen var ljusblå?”
Vi går vidare genom parken. Nu stänger den för idag. Man måste alltid gå vidare. Från Kolmården. Från det som skaver. Från det man måste. Hem. Och så.
Lottas Dagbok 