Lottas Dagbok

”Juli 2008

Hon simmar. Simmar. Andas. Simmar. Hon kämpar för att hålla sitt tunga huvud så pass långt ovanför vattenytan att näsan hon kan dra in det syre hon behöver för att orka fortsätta en bit till. Hon vet att hon måste. Det går inte att sluta simma nu för då kommer hon att drunkna. Det är ett faktum. Av egen kraft håller hon sig uppe. Simtag. Simtag. Simtag. Regn slår mot vattenytan och som småspik mot hennes ansikte. Vassa små droppar. Hennes långa mörka hår följer henne som ett mjukt sjögräs vid vattenytan. Hon tänker på livbojen. Hon hoppas att den ska komma flytande en dag. Hon tänker att då ska hon hugga tag i den och låta den bära henne mot trygghet och vila. Tills dess kämpar hon vidare. Vidare och vidare.”

(Isabell Alfredsson, 2017)