Lottas Dagbok

Så tänkte säkert min katt Laban Persson då han drog ut genom en öppen dörr natten mot den tjugonde juli. Nu är han försvunnen. 

Barnen är så ledsna. 

Vi letar utan framgång sedan fyra dygn. Vi har vandrat i skogen, lockat, rasslat med matpåsen, hämtat kattfällor på djurhemmet, grävt gångar under stängsel och ställt ut vattenskålar, haft en id-hund som spårat. Nu känns det som att vi gjort allt vi kan. Det sägs att man inte ska ge upp. Men. 

Jag har haft mycket motgång på senare tid. Det här behövdes inte. 

På bilden: Laban snart sju år.