Lottas Dagbok

På bilden: Den krångliga magen.

Idag har jag sprungit. Fick fason på den där runkeeper-appen som jag krånglat med förr.

I alla fall.

Jag gick bara rakt ut genom dörren och sprang. På grus och i snö, på asfalten och på stigarna.

Jag hade väl inget direkt mål då jag startade men förstod snart att fem kilometer var en utmaning med givna förutsättningar. Jag har inte haft på mig löpskorna sedan i somras och det var ganska kallt ute.

Tja. Det gick ganska bra. Det var mest psyket jag hade att jobba med. Varannan minut var jag beredd att ge upp och gå hem och varannan minut kände jag att jag hade luft under vingarna. Kanske hade det lite med uppförsbackar och nedförsbackar att göra också.

Men. Tyvärr.

Då appen signalerade att jag hade jag hade sprungit drygt fyra och en halv kilometer och just avverkat en ganska långdragen uppförsbacke kände jag mig plötsligt helt konstig. Typ som att huvudet inte hängde ihop med kroppen. Det har hänt att det blivit så då jag sprungit på löpband någon gång och det är verkligen obehagligt. Som yrsel. Den första impulsen är att jag vill lägga mig ner på marken.

Så då fick jag gå sista halvkilometern trots att jag kände att jag hade massor av krafter kvar och nedförsbacke hela vägen hem. Lite besviken var jag allt en stund.

Då jag kom hem började magen krångla i vanlig ordning. Så himla tråkigt. Men jag har förstått att det inte är ovanligt att magen går i taket då man har sprungit.

Jag är nöjd med min motion idag. Körde några plankor då jag kom hem också. Alltid något.

– Posted using BlogPress from my iPhone