Lottas Dagbok

Idag är det ett år sedan jag hittade den lille blöte, nyfödde kattungen som jag sedan matade med en liten pipett en gång i timmen dygnet runt under flera dagar för att allt mer glesa ut mellanrummen mellan måltiderna så pass att jag fick sova en hel natt efter två veckor. Vägning på köksvågen varje dag.

Ett på gränsen till omöjligt uppdrag och knappt förenligt med ett normalt liv. Risken att trycka ned kattvällingen i lungorna med lunginflammation som följd var stor. Och om tiden mellan måltiderna blev för lång kunde den dö. Den var med mig överallt de första veckorna. Som den lille bebis den var.

Frustrationen var stor över hur man kunde göra så mot en kattmamma som väntar ungar. Bara ta sitt pack och flytta. Lämna henne kvar att föda sina ungar vid en dörr som var stängd. Utanför en lägenhet som var tom.

Men ägaren fick lov att ta hand om de friska kattungarna. Det såg jag till den där morgonen för ett år sedan då jag åkte till hans jobb med kattmamman och de friska kattungarna i en bur och ställde den på disken i bensinmacken där han jobbade. Den lille halvdöda fick följa med mig. Den hade aldrig klarat sig utan mig. Den hade varit död på en timme. Det är jag säker på.

Nu är han inte längre halvdöd. Idag fyller han ett år. Laban heter han och han firar sin födelsedag med surströmmingsskiva på Yrvädersvägen. Vi hoppas att han snart kommer hem till oss!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Det är tur för Laban att du finns! När blir det dags att flytta hem? När hantverkarna är borta?

Kommentar av Trebarnsmamman 27 augusti 2011 @ 15:03

Japp. Hoppas att de är klara snart 🙂

Kommentar av Oinloggad Lotta 27 augusti 2011 @ 16:06