Jag i CC
Sitter i CC för andra gången idag. Ska fatta mig kort.
Har just lotsat ett gäng yra traktordelar åt rätt håll. Inte lätt att hitta omklädningsrummet då man kommer till storstan 😉
Var här med Anton för extrainsatt träning tidigare idag också. Tyvärr orkade han inte hela träningen idag. Vad ska vi göra med detta barn som inte kan få i sig tillräckligt med energi? Kosttillskott?
Is före traktordelar
Idag har jag varit på Arbetsförmedlingen. Fick med mig en fin liten mapp hem. Väldigt roligt. Jag sa till damen att jag kan tänka mig jobba med lite av varje. Då föreslog hon lokalvård. Jag ville inte verka snobbig. Som vanligt. Så nu kanske jag får ett städjobb så småningom. Spännande.
När jag kom hem var det någon snällis som hade tipsat mig om ett jobb.
Jag är väldigt nyfiken på vem. Har dock misstankar. Skyldig må ge sig till känna i kommentarsfältet.
Det är ett jobb som jag gärna skulle ta och för vilket jag har alla kvalifikationer.
Nu ska jag gå in och kolla lite ishockey. Nåja.
Tjing.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Hälsa, Hus och hem, husbygge, Jobb och plugg, personligt, skolan
Livsnödvändigheter
Det är lite mycket nu.
Dels är det huset. Det har sysselsatt mig på heltid under gårdagen och på halvtid idag. Ossian har varit sjuk ett par dagar så han har svansat med. Idag var han tillbaka hos dagmamman men igår var vi vid huset han och jag. Åkte därifrån med en bunt uppdrag att lösa. Löste dem. I morse kom mer. Nu har det lugnat sig. Blir nog ett möte på måndag.
Det har varit lite jobb under veckan. I måndags och idag. Storstädning, produktpärmar och brochyrklistermärken. Bra där.
Sedan är det en annan sak som jag gått igång på kollossalt. Typiskt en sådan grej som jag inte kan skriva om här. Kommer inte heller att skriva om det på den andra bloggen. Jag gillar inte att vara kryptisk på bloggen egentligen. Men nöjer mig med att fråga mig; hur svårt ska det behöva vara? Hur. Svårt. Ska. Det. Behöva. Vara?
Har varit på affen och skaffat ett serotoninkit. Se bild ovan. Ska se om det hjälper. Bara barnen somnar snart.
Nu kväll.
En älskad liten pojke
Onsdagmorgon.
Vaknar till ytterligare en dag. Otroligt trött men kanske lite mer tacksam än jag brukar vara en vanlig onsdagmorgon. Kanske med lite mer insikt i livets skörhet än jag brukar vara en vanlig onsdagmorgon.
Det händer varje dag. Unga människor dör. Familjer blir kvar för att klara sig utan en viktig medlem. För det mesta berör det bara de närmaste. Ibland berör det en hel värld. Eller en hel bloggvärld.
Orättvist är ett ord som ofta används. Jag tycker att det är fel ord. För hur skulle någonsin rättvisa kunna skipas? Ofta ställs frågan ‘varför just jag?’ mer sällan eller kanske aldrig ‘varför inte just jag?’. Det kan aldrig bli rättvist.
Linda skriver inte längre. Och jag tänker; det hade kunnat vara jag.
De sociala medierna har skapat en ny arena på många sätt. Med lätthet kan man komma nära. Följa. Påverkas. Tillgången på texter, bilder och livsöden serverade i små askar är obegränsad. De senaste åren har jag tagit del av de mest hjärtskärande livsöden man kan föreställa sig och sett foton på små, svårt sjuka barn under deras sista timmar i livet. Real time. Jag har läst om ensamstående, missbrukande mödrar utan anhöriga vars kroppar tynat bort och gett upp. Och det har varit på riktigt. Riktiga människor. Riktiga liv. Eller fragment av riktiga liv som fladdrar förbi.
Man kan välja om man vill titta eller blunda. Ingen skugga ska falla över den som väljer att klicka vidare. Ibland har jag gjort det. Om man väljer att titta står man försvarslös inför den ocensurerade verkligheten. Väljer man att titta så väljer man att se en bit riktigt liv. Att låta en bit av andra människors riktiga liv komma en nära. Inte alltid ett lätt val.
Om man väljer att titta så är det svårt men även bra på ett sätt. Det föder en kontinuerlig ödmjukhet inför livet och påminner om att ingen människa är odödlig. En helt vanlig dag för mig är livets sista för någon annan. Enkelt.
En påminnelse. Om livets skörhet.
Linda.
Jag började följa hennes blogg då jag väntade Didrik. Då handlade bloggen om ungefär samma saker som min. Familj och vardag. Hon väntade sitt andra barn. En son.
Hösten 2009 hände något. Lindas blogg fortsatte att handla om familj och vardag. Hon väntade ytterligare en son. Men från och med då handlade bloggen också om cancer.
Jag har fortsatt följa bloggen. Läst om familj och vardag. Och om hennes kamp mot cancer. Jag har beundrat hennes positiva inställning och kämpaglöd. Det har blivit svårare och svårare för henne. Linda har skrivit och beskrivit. Naket och nära. Och det har stormat.
De senaste veckorna har läget försämrats för Linda. De senaste dagarna väldigt mycket. Det oundvikliga har närmat sig. Och idag på eftermiddagen slutade Lindas kamp. Så svårt.
Jag kände henne inte alls. Men hennes och familjens öde berör. Mig och många.
V I F
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Hälsa, husbygge, Husdjur, Jobb och plugg
Provisoriskt boende. Nu är det provisoriskt på riktigt. Solen ligger på hårt på eftermiddagen. Idag hängde vi upp ett lakan. Kolla in julkulan som hänger kvar framför fönstret. Den är vårt orienteringsljus.
Det är härligt att våren har gjort intåg på riktigt nu. Ljust på kvällen också eftersom klockan är omställd till sommartid.
Idag har jag varit och jobbat. Trött har jag varit men fixade jobbet utan problem. Ossian är krasslig så han har varit hos mormor.
Ikväll var vi iväg och kollade på nya huset. Jag förstår inte hur de ska hinna bli klara. Men det kanske de gör. Hoppas det. Det ser fint ut när man glor in genom fönstret.
Anton har varit väldigt arg och ledsen ikväll. En konflikt om en målarbok gick så långt att han rymde hem till mormor och morfar. Min prins. Jag for och hämtade honom med bilen illa kvickt.
Nu natt.
Varför har jag inte följt denna teveserien från början? Jag har sett något halvt avsnitt här och var men aldrig fastnat så att jag fortsatt kolla vecka efter vecka. Kan ha varit att jag inte gillade idén med att den där manliga doktorn var gift och samtidigt hade henne vid sidan om sitt äktenskap (för visst var det så?). Jag brukar inte gilla sånt. Har svårt att se det vackra i sådan kärlek.
Men förra veckan då jag låg och var sjuk i mina föräldrars hus så kollade jag på lite youtubeklipp och blev så sugen på att se serien från början. Det finns en box va?
Jag vet inte varför men idag mådde jag inte så bra när jag vaknade. Vet inte om det fortfarande är infektionen som spökar. Troligtvis är det så. Det rostade frukostbrödet luktade inte alls gott i min näsa i alla fall.
Idag måste vissa saker skötas. Helt enkelt. Tvättid väntar under eftermiddagen.
Ska försöka generera lite energi.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Hus och hem, husbygge, personligt, sport
Nu mår jag bättre på riktigt. Maten slinker ner lättare även om aptiten lämnar ytterligare att önska.
Igår kväll hade vi hockeyavslutning i Hangaren. Det var trevligt. Barnen åkte i rullisar och skateboard i ramperna och åt korv och festis. Jag var ganska trött men fick en fin komplimang viskad i mitt ena öra vilken jag kan leva på ett tag. Inte fullt så ofta det händer sådant nu som förr. Kanske blev jag ännu lite friskare.
Idag har det varit hockey. Gårdagens avslutning till trots. Jag har pallat gå för fullt hela dagen. I morse var vi i Cloetta Center för Antons träning. Sedan hem för lunch. Iväg till huset för att spana in genom fönstret lite på plattorna som håller på att komma på plats. Efter det till sportaffären för att köpa en ny hockeytrunk till Anton eftersom den gamla är sönder. Sedan match mot Mjölby i C-hallen med Wilmers och Ossians lag. Ikväll blev det snabbmat från M.
Nu vila.
Att lämna barnen i morse på fredagsdagis blev en riktig pärs. Fick stanna och vila på parkbänk två gånger på vägen dit trots att dagis är så nära att jag ser det från fönstret hemma. När jag kom hem var jag helt slut och mådde illa. Känns lite som ett bakslag men efter att ha haft helpension och heltidsservice under flera dagar och sedan slungas in i det vanliga vardagen då man måste sköta sig sjäv och andra blev nog ett lite stort steg att ta på en gång efter att ha varit så saggig som jag var. Men jag är övertygad om att nyckeln till frihet finns i kylskåpet. Tyvärr är aptiten usel. Jag kan knappt tänka på de grejerna jag har ätit under veckan som gått och jag känner inte för något annat heller egentligen. Men jag kämpar på.
Nu har jag intagit sofflocket igen. Det känns helt ok så länge jag håller mig här men det måste bli bättre så att jag orkar annat också. Igår eftermiddag kändes det ändå ganska ok. Efter en kopp oboy hoppas jag att det kommer att göra det nu också.
Jag har en del att göra idag. Ett par jobbsökargrejer. Men jag kommer att ta det lugnt. Ikväll är det lite hockeyavslutning för Wilmers lag så då ska vi till Hangaren. Ska försöka hänga med.
Nu annat. Och vila.
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Hälsa, Hus och hem, husbygge, personligt
Utanför fönstret är det vår
Jag är hemma i vårt eget hem igen. Känner mig lite starkare. Inte lika snurrig längre. Det tar sig. Men känner mig inte direkt glad. Det känns som att de senaste dagarna mest flutit ihop till en grå massa. Lite melankolisk nästan men jag tror att det är övergående.
Jag sitter här själv. De små är med pappan på simskolan och de två stora ville gå hem till mormor och morfar en sväng. Det fick de så klart fast jag gärna hade velat ha dem hemma och krama dem. Men det hinns med. Jag tar vara på tiden för vila en stund istället.
En positiv sak också då. Idag pratatade jag med vår snickare om ditt å datt vilket resulterade i en liten sväng förbi nya huset för att lämna ett papper. Nu tyckte jag inte alls att väggarna såg sådär gula ut som jag tyckte förra gången jag var där. Taklisterna är ju faktiskt målade med takfärgen som är kritvit. Därav ser väggarna mörkare ut är taklisterna. Jag jämförde med färgen runt fönstren och då såg väggarna vita ut. Så det är nog som det ska.
Konstaterar slutligen att vår soffa är bättre. Och mjukare. Än den jag legat i några dagar.
Vet inte hur det är med Silvia men jag har ingen feber längre och halsen är bättre idag. Känner mig pigg. MEN. Tyvärr bara så länge jag ligger kvar här på soffan. Så fort jag reser mig upp känner jag mig som en flaggstång i blåsväder. Tyvärr brukar jag bli så då jag varit rejält sjuk i några dagar. Orkar inte gå in på detaljer här. Det måste bli bättre idag.
Det ser ut att vara väldigt soligt ute idag
Läs mer om Drottning Silvias hälsotillstånd HÄR.
En vägg i mina föräldrars vardagsrum
Soffan hade gärna kunnat få vara en meter längre. Det finns sängar här i huset men de står tyvärr på övervåningen. Jag ligger kvar här i soffan. Att flytta upp på övervåningen är otänkbart. Det är alldeles för mycket snarkljud där om nätterna.
Vågar knappt säga något om hälsostatus ännu. Konstaterar bara att febern verkar vara borta. Men jag känner mig skitsvag. Hade jag inte varit vaccinerad så skulle jag ha nog ha trott att jag hade fått svininfluensan. Men utifrån symptombilden kan slutsatsen dras att det rör sig om NÅGON form av influensa.
Försöker att äta ordenligt så jag ska bli piggare. Vill hem till barnen.
Tjingaling!
Filed under: Allmänt, Barnen, Bilder, Familj, Hälsa, Hus och hem, husbygge, personligt
Usch å fy. Idag blir det då inte någon bild på mig själv.
Den här infektionen jag har går i vågor med olika symptom. Varje dag har det varit något nytt. Natten till igår hade jag 39,5 i feber. I morse då jag vaknade kände jag direkt att det var halsfluss på gång. En liten koll i spegeln bekräftade det jag redan visste. Dock har jag bara en vit liten blajja. Den gör visserligen skitont och hela halsen är självlysande röd men då det inte är mer utbrett så känner jag att det kan få läka ut själv. Jag brukar göra det då det inte är värre än så här.
Mådde sämst på förmiddagen idag. Visste redan i morse att jag var tvungen att ta mig iväg till husbygget idag för att prata med plattläggaren men kom inte iväg förrän på eftermiddagen. Då var han inte där. Upptäckte dock att det satt ett skrovligt fönster i badrummet fast det egentligen skulle ha suttit ett vanligt slätt fönster där. Men jag SKITER i det. Orkar inte bråka med de där människorna mer nu.
Efteråt åkte jag med mamma till MAXI. Korkad som jag var gick jag ur bilen och följde med in. Då höll jag på att tuppa av där. Jag känner mig svag för jag har inte ätit något på tre dagar. Har inte haft någon aptit. Men jag borde bli frisk snart. Eller..?
Jag är kvar i mina föräldrars hus. I morse tänkte jag att jag kanske skulle gå hem idag men jag orkar faktiskt inte. Det låter kanske lite märkligt att jag ligger här och är sjuk men vi bor så himla jobbigt och rörigt och det är enklast för alla att jag stannar kvar tills jag orkar göra det jag ska. Det är en förmån att kunna vara här. Precis vad man behöver då man är sjuk.
Men jag längtar efter familjen. En stor kram från mamma!
Lottas Dagbok 