Lottas Dagbok

Trots att det känns som att min själ sakta håller på att dö för tillfället så måste jag erkänna att tillvaron ändå har sina små ljus. Exempelvis kan jag sitta här i den gröna paviljongen utanför Katedralskolan i Linkan och blogga medan jag väntar på att Wilmer ska spela färdigt på sin stråklek. Hörde just att det är hans tur att spela cello de närmaste tre veckorna. De har samma instrument i tre veckor och sedan byter de till ett annat. Meningen är att de ska hinna med fiol, altfiol, cello och kontrabas under terminen. Personligen tycker jag att fiol och altfiol är bra instrument av praktiska själ men Wilmer verkar ha snöat in på kontrabasen (eller ‘gamle farfar’ som han kallar den). Jag sade till honom att det troligtvis skulle bli jobbigt att släpa på en sådan fram och tillbaka till skolan men det verkar inte han bry sig om; ”Amääähh… spelar roll…”

I alla fall.

Jag har tillgång till mobilt och får nu vid närmare trettiofem prova på livet som Kissie 😉

Vad händer annars.. ja.. Anton kom hem med djur i huvudet idag igen så det blir avlusning i kväll. Jag börjar var ganska trött på de där djuren nu. Egentligen har jag ingen panik över dem som jag fick första gången vi hade dem. Det värsta är att det är så himla dyrt med lusmedel. Men idag skickade jag mamma till apoteket eftersom jag själv är så fattig nu. Som en lus 😉

Mer då.. Didrik lekte med en flaska svartrött nagellack (‘glockglack’) igår och kladdade ned sig själv och soffan så till den milda grad att han nog inte kommer att bli ren på en månad eller så. Soffan, filten och kudden kommer aldrig att bli rena. Tur att vi inte har några exklusiva grejor. Nu har vi i alla fall fula grejor. Nagellackskladdfula.

Jag har varit och jobbat idag. Jag är inte bara den akademiska städerskan. Jag är snart även den EVIGA akademiska städerskan.

Nu annat!