Lottas Dagbok

Denna vecka kom vi för sent till simskolan.

Igår blev Anton av med sin fina keps från Hockeymonkey i skolan. Han och kompisen hade varit ute på gården på rasten och båda hade lagt av sig sina kepsar. De hade glömt kepsarna men kommit på att de låg kvar ute sedan då de kommit in på lektionen. Då hade de gått ut och kollat efter dem men bara kompisens mössa hade legat kvar.

Då Anton kom hem på eftermiddagen var det många hårda ord som flög genom luften. Vi var arga för att han alltid ska hålla på och slarva bort sina grejer. Sedan berättade Wilmer att en viss pojke som går i trean på hans sida av skolan (skolan är indelad i två spår och Wilmer och Anton går i varsitt av dem) hade en likdan mössa som Anton. Wilmer hade tydligen pratat med pojken och frågat honom var han köpt den och berättat att hans bror har en likadan och att han köpt den i Sthlm. Pojken hade sagt att han också hade köpt sin i Sthlm (yeah right).

Wilmer visste namnet på pojken och när Antons kompis A stegade in genom ytterdörren hemma för att leka frågade vi om han visste vem denne mösslånarkille var. Han svarade direkt att ‘Jaa det vet jag och han har Antons keps för det är bara Anton som har en sån keps!’.

Vi tyckte nu att vi visste tillräckligt för att börja leta på riktigt efter Antons kepa. Först ringde vi föräldrarna (som bodde på olika håll) men inget svar. Då åkte vi hem till mamman (där vi trodde att hon bodde) och till pappan men ingen av dem var där.

Då körde vi runt i området och kollade lite och vi hittade honom faktiskt. Dock hade han inte Antons keps med sig. Han erkände direkt att det var han som tagit den men han sa att det var några tonåringar som snott den och slängt upp den på taket på skolan. Vi tog med oss honom bort till skolan och gick runt ett varv och kollade om vi kunde hitta den. Det gjorde vi inte.

Vi tog killen med oss hem till hans mamma som (som inte bodde på den adress där vi först varit och ringt på). Mamman var tillmötesgående och snackade med sin son. Hon berättade att sonen hade haft en kepa på sig som hon inte kände igen men att pojken sagt att han hade haft den hos/fått den av sin pappa.Vi kom överens om att mamman skulle höra av sig om kepsen kom fram.

Vi begav oss in till stan för att delta i den delen av simkolan som vi inte missat (väldigt försenade alltså). På vägen in till stan ringde mamman och berättade att sonens kompisar bekräftat historien om att det var några tonåringar som snott mössan.

Vi badade och åkte hem. Fredrik hade ytterligare ett samtal med pojkens mamma. Hon erbjöd sig att betala mössan och söka vidare efter dem som pojken påstått snott mössan.

Idag då Anton kom gående ut till bilen efter skolan hade han sin kepa på huvudet. Pojken hade kommit med den och bett om ursäkt (efter påtryckningar från läraren tror jag). Hur den slutligen kom fram och var den varit vet vi (ännu) inte.

Kan tyckas vara lite fånigt att ställa till sådant rabalder för en keps. Priset på den har ingen större betydelse här utan mer det faktum att Anton verkligen gillar den där kepan och den är inte jättelätt att återanskaffa. Sedan tror jag att vårt agerande i kombination med pojkens kloka mammas får det bästa utfallet både för pojken själv och för samhället i stort (förutom för Anton som fick sin mössa tillbaka).

Sedan kan även tyckas att barn inte ska ha exklusiva grejer på sig och med sig ute. Dock tycker jag att det är en ickefråga i detta sammanhang. Man ska inte ta andras saker. Och man ska låta bli att ljuga.

Vi är alla glada och nöjda nu och läxan är lärd.

Klart slut.

Jätte bra att ni tog tag i det. Ni har säkert lärt pojken ett och annat.

Kommentar av Mia 17 september 2010 @ 22:35

Jag tror att det var ett bra sätt att göra det på. Kanske inte vi lärt honom något direkt men situationen som uppstod var säkert ett lärotilfälle för honom 🙂

Kommentar av Lotta 17 september 2010 @ 22:59

Nä, man skall inte ta andras saker och inte ljuga!

Skönt att det löste sig!!!!!

Kommentar av Trebarnsmamman 18 september 2010 @ 01:19

Ja det känns jätteskönt. Anton är glad att han fått sin fina mössa tillbaka 🙂

Kommentar av Lotta 18 september 2010 @ 10:47

Jag tycker att ni gjorde helt rätt och att ni var modiga som faktiskt tog tag i saken och pratade med killens mamma!! Skönt att historien slutade så bra ändå. Jag kan ju bara se till mig själv, jag skulle ju absolut vilja få reda på om mina barn gjorde någon liknande dumhet.

-Go girl!

Kommentar av ulle 19 september 2010 @ 21:41

Jo men det var ju inget snack om saken. Och han hade en bra mamma tycker vi.Hon tog det på allvar och det löste sig fint.

Kommentar av Lotta 20 september 2010 @ 07:31