Lottas Dagbok

Vill börja med att säga att jag är beredd på mothugg nu. För det är säkert minst en som kommer att missförstå mig.

Det gäller pappor som inte vill bli pappor. Och innehållet i den länkade artikeln i synnerhet.

För det första så har debatten om huruvida de ofrivilliga papporna ska behöva betala underhåll eller inte fel fokus. Pappor betalar inte underhåll för att mamman ska bli rikare utan för att deras barn skall kunna få mat på bordet och kläder på kroppen. Utan personlig erfarenhet på området vågar jag ändå säga att underhållet (det som motsvarar Försäkringskassans underhållsstöd) inte täcker hälften av kostnaderna som barnet medför för den ensamstående mamman. Och vem ska betala för barnet om inte pappan ska göra det? Ett allmänt bidrag till alla ensamstående mammor? Så att alla i samhället ska betala för att vissa pappor inte vill ta ansvar? Om man utgår från barnets bästa så är detta ingen diskussion. Personen som blir intervjuad i artikeln tycker att sådana som han ska slippa betala underhåll för att morsan till hans barn redan hade mycket pengar. Det tänker jag inte ens kommentera (mer än gratulera damer med gott om flis till ökade möjligheter att få ett ragg på krogen om hans önskemål skulle bli verklighet 😉 ).

För det andra så kan man inte alltid välja. Eller välja bort. Ibland faller ett ansvar på en individ som man inte har beställt. Man kan bli sjuk eller förlora en närstående. En kvinna kan bli gravid. Ofrivilligt. Och måste ta ställning. Bli en ofrivillig mamma. Ska hon också slippa betala för sitt barn då? Visst kan hon välja att göra abort men det är inte alltid ett lockande alternativ med konsekvenser för henne som en ‘borväljande’ pappa inte skulle komma i närheten av. Jag skulle vilja säga att en mammas situation vid en oönskad graviditet inte är särskilt rolig. Hon kan aldrig komma undan ansvaret. Trots att hon har valmöjligheten.

Vilket osökt leder in på..

..det tredje: Perspektiv. Man talar om barnens perpektiv i Sverige 2010. Så även juridiskt. ‘För Barnens Bästa’. Ser man situtionen från pappornas perpektiv så ska de givetvis inte betala underhåll eller behöva betala underhåll (eller för all del behöva anstränga sig för att skapa en god relation till sitt barn). Stackarna. Det snackas om pappornas rätt att välja (och pappornas rätt till sina barn i andra sammanhang) osv. Jag upplever att det som diskuteras allmänt är barnens rätt (vilket är bra) och pappornas rätt.. till det ena och det andra. Jag gissar att det skulle upplevas provocerande om man skulle börja se alla situationer ur mammornas perspektiv (och det skulle nog i många fall inte förbättra pappornas förhandlingsläge i dessa situationer). Personligen tycker jag att det räcker med ett barnperspektiv, och jag oroar mig inte för att det juridiska läget i denna fråga skall förändras åt något annat håll.

För det fjärde så har man ansvar för var man sprider sin säd. Det är ett ansvar man inte har möjlighet att avstå från genom att lägga det på någon annan. Med den synvinkeln blir detta inget att diskutera.

Håller dock med personen som intervjuas i artikeln att man som pappa borde få hjälp om det förligger anknytningsproblematik. Det får man som mamma och det borde man få även som pappa. Det hade varit för barnets, föräldrarnas och samhällets bästa.

Amen.

Vill även påpeka att jag absolut inte är någon motståndare till att pappor tar lika mycket ansvar för barnen som mammor. Jag tycker att det är jättebra att man delar och gillar då båda föräldrarna är lika engagerade i föräldraskapet. Även om man kan diskutera i evighet när man man kan anses ‘dela’ och ‘ha lika stort engagemang’. Fast detta är en annan diskussion än den ovan. Likaså situationen då en mamma försöker undanhålla en pappa möjligheten att ta ansvar om han så önskar (och det inte föreligger anledningar till att han inte bör), är en annan diskussion.

Ställer mig även upp i rad bakom dem som tycker att författaren som nämns i artikeln borde varit anonym för sitt barns skull. Nog om detta.