Lottas Dagbok

I Landskrona blir en äldra kvinna misshandlad så illa att hon får livshotande skallskador. Anledningen var att hennes man hade tutat på en bil som han tyckte stod på fel ställe (om jag fattat rätt). Länk till artilkel på DN här.

Och jag tänker.

Jag tänker mig att jag sitter i bilen. Kanske har någon av barnen.. gjort något så jag blivit tvungen att stanna lite illa. Kanske är det ett säkerhetsbälte. Kanske är jag ensam med allihopa och kanske skriker två eller tre av dem för att de är missnöjda. Kanke alla. Kanske är det någon som mår dåligt och gåter. Kanske något annat. En stressad situation som har gjort att jag måste stanna till lite halvtaskigt.

INGET skulle göra mig så provocerad, som ett tutljud i örat just då. Och jag erkänner villigt att om jag vände mig om just i den situationen (likt någon jag beskrivit ovan) och ser att det är en gammal gubbe (med keps!) som sitter där vid ratten i den tutande bilen, så skulle detta faktum provocera mig ännu mer. Så är det. Jag står för det.

Men.

Jag skulle aldrig komma på tanken att gå ut och ge någon en snyting ändå. Och det skulle jag inte även om jag var stor och stark och inte var rädd för att få stryk själv. Hur provocerad jag än blev så skulle jag inte göra det. Dels för att jag säkert själv skulle bli anmäld för misshandel, men även för att jag inte tycker att man förtjänar ett kok stryk i den situationen. Det finns ju ORD, herregud. Det räcker långt 😉

Sedan finns det situationer då någon verkligen ‘förtjänar’ en snyting eller två. Som den som snodde min kamera exempelvis. Eller en situation jag hörde talas om igår (som jag tyvärr inte kan beskriva här) tex, där en person hade känt att ‘jag har aldrig varit så nära att…’ men ändå hade låtit bli. En tjolablängare där hade varit förödande och totalt lyft bort fokus från det som var viktigt.

OK. Glider lite längre ned i tratten. Jag tänker på två saker:

Det handlar naturligtvis om kontroll. Att kunna lägga band på sig själv i situationer där man så bör. Utifrån synvinkeln att konsekvenserna av ens handlande blir oproportionerliga i förhållande till ursprungsproblemet. Detta leder in på nästa punkt. Att tänka något längre än för stunden. Vad händer om jag gör si eller så? Det framstår troligtvis som otroligt fånigt att behöva resonera kring vuxna människors handlande i termer som man resonerar kring fostran av sina barn 😉 Men ack nödvändigt.

Och frågan blir då följdaktligen:

*se rubrik*

..och glöm nu inte att detta handlar om VUXNA människor!

Du är ytterligare en i de nya generationerna som inte tål tillsägelse av äldre. O tempora o mores…

Kommentar av Lasse 30 mars 2010 @ 09:30

Hej Lasse! Vi har nog lite olika perspektiv rent allmänt du och jag och jag tror att vi aldrig skulle nå målet om vi startade en diskussion. Dessutom undrar jag om du läst hela inlägget? För det var ju inte det som det handlade om.

Men som en liten bistickare; kanske är det så att det handlar om just det i grundkonflikten; alltså att vissa äldre tycker att de kan fostra alla som är yngre, och många yngre inte tycker att de ska behöva bli tillrättavisade av äldre bara för att de är äldre. Det brister alltså i olika perspektiv.
Men det har ju inte med min frågeställning att göra alls.

Carpe Diem Lasse 😉

ps. Jag fyller 34 snart. Hur gammal är du?

Kommentar av Lotta 30 mars 2010 @ 09:39

Släkting till det äldre paret har nu uttalat sig i Sverige största politiska blogg Politiskt Inkorrekt. I Landskrona, denna stad som översköljts av kosovoalbaner och kriminalitet (se Helsingborgs Dagblads artikelserie: http://hd.se/landskrona/2006/03/12/vi_har_vaaldet_blodet/, har ännu en kulturberikare utmärkt sig genom att misshandla ett äldre par grovt.

Kommentar av Theodor 30 mars 2010 @ 14:11

Theodor: Intressant att denna koppling alltid dyker upp.. Jag är ganska trött på den faktiskt.

Kommentar av Lotta 30 mars 2010 @ 19:27