Lottas Dagbok

Ja. Det är ju hög tid nu eftersom vi har en stundande högtid 😉

Jag är klassmamma.

I går kunde man läsa en insändare i vår lokaltidning, som var skriven av en ensamstående trebarnsmamma. Hon ville att man skulle förbjuda insamlingar till presenter till lärarna. Hon hade räknat ut att att det kostade henne 150 kronor om året att delta i dessa insamlingar. Hon menade att föräldrar ‘knyter näven i fickan och betalar’ för att inte deras barn skall utsättas för negativ särbehandling i skolan. (Idag får hon ett och annat svar.)

Jag är kluven.

Pengar till presenter till lärarna har samlats in så länge jag kan minnas. Skillnaden nu jämfört med när jag var liten är väl att nu skall det köpas presenter till åtta personer istället för en.

Det skulle liksom vara så uppenbart personligt och pinsamt om inte den där julgruppen väntade på katedern efter avslutningsstuden i gymnastiksalen. Och fröken skulle säkert undra vad hon gjort för fel den gångna terminen. Ingen skulle ju såklart säga något. Men åtminstone skuggan av en tanke skulle troligtvis finnas där.

Och vem skulle skuggan fall över om inga pengar samlades in? Jo.. troligtvis klassföräldrarna. Det känns som att insamlandet är en viktig informell del av uppdraget. Det finns förväntningar. Där också. Det är ganska mycket jobb med organisationen av insamlingen. Jag behöver nog inte gå in närmare på detta.

Jag minns hur jag förbannade den där morsan till en klasskamrat till mig då jag gick i sjuan, som gick och köpte en julkrukväxt till läraren på eget bevåg. Vi hade inte tänkt köpa något. Vet egentligen inte varför, men vi i klassen var överens. I alla fall så kom hon till mig sedan och ville att jag skulle samla in sjuochfemtio (!!) per person i klassen. Jag tror att hon kom just till mig eftersom jag var klassens elevrådsrepresentant (såklart 😉 ). De var vid denna tidpunkt i historien jag drog på mig min första magkatarr. Jag fick inte in pengar av alla naturligtvis. Ingen ville betala.. naturligtvis. För vi hade ju kommit överens. Jag tror jag gav upp någon gång i början av juni. Nu när jag är ‘vuxen’ kan jag väl tänka som så att jag skulle agerat annorlunda . Men det är ju inte så lätt att tänka som en vuxen då man är tretton år (och här vaknar frågan om vem som egentligen skulle ha varit min vuxna företrädare då). Och historien säger också en del om detta med att föra vidare traditioner och vem/vilka det är viktigast för. Och hur lätt det är att bryta dem om man skulle vilja göra det.

Jag gillar våra barns fröken. Hon är en skön prick! Verkligen! Men det finns olika sätt att visa uppskattning på. Det måste inte kosta pengar.

Samtidigt är det väl trevligt med en liten blomma till jul. För att göra någon glad. Visa uppskattning. Personligen betalar jag gärna.

Men det är en inte helt lätt fråga. Det verkar som att den delar in föräldrar i mist två läger. Skulle kunna skriva mycket mer här.

Det var inte länge sedan det kom en regel som sade att skolan inte får samla in pengar till aktiviteter och sådant. De får inte ens be om en liten matsäck. Dessa regler följs inte. Jag behöver inte ens en referens här. Jag står för det själv. Överallt i olika sammanhang förekommer önskemål om olika småsaker. Föräldrar hittar genvägar i form av ‘en burk man kan lägga ett bidrag i som fröknarna kan använda’ (till gu´vet vad) eller att man skänker diverse grejer, köper ‘presenter’ till dagis osv. De verkar ha missat poängen. Vitsen med reglerna är att ingen ska behöva känna sig utesluten. Att inte barnen eller föräldrarna skall behöva känna sig som outsiders för att de inte vill eller har råd att betala igen för något de redan betalar för. Barnomsorgen betalar man både skatt och avgift till. Om inte dessa pengar räcker kanske det finns behov av mer pengar någonstans ifrån. Inte från föräldrarnas fickor. Att bidragen tas därifrån gynnar bara dem som fördelar de allmänna pengarna. Men detta är ju en helt annan historia.