Lottas Dagbok

Idag börjar jag mitt inlägg med att konstatera att jag, för det mesta, inte kan skriva det jag skulle vilja skriva. Jag skriver, raderar och skriver och raderar och skriver. Sedan frågar jag mig själv varför jag håller på. Varför jag inte bara skriver här på riktigt. Varför jag inte bara skriver ALLT här. Eller varför jag överhuvudtaget håller på och skriver den här bloggen. Från början var det här en personlig blogg. Det är det fortfarande. Men inte alls på samma sätt som tidigare.  Och nu känner jag att det rycker lite i höger lillfinger igen, upp mot den halvlånga pilen på  den lite större knappen på vänster sida av tangentbordet 😉

Nog om det.

Det blev pizza i fredags som jag önskade mig 🙂 Dock inget vin, men det var nog lika bra med tanke på hur otrevlig jag känt mig ett par dagar. Men nu mår jag bra. Antons innebandyträning var tydligen inställd. Det känns som att det var riktigt länge sedan vi var där nu. Idolfinal blev det också. Angående denna konstaterar jag bara att Idolhistoriens pinsammaste ögonblick fick en konkurrent då vinnarlåten skulle framföras i slutet av programmet (och det hade inte med framförandet att göra alls).

Wilmer är sjuk idag. Han är här hemma med mig. Han insjuknade på lördagskvällen då vi var iväg och åkte skridskor. Han gnällde lite över att han hade ont i halsen på lördagsmorgonen men han och Anton var ändå iväg på isbandy. Isbandyn tycker de verkligen är jättekul. Till och med roligare än hockeyn.

På lördageftermiddagen blev bilen tvättad medan jag kämpade med att få det här hemmet att se lite bättre ut. Det hjälpte inte utan ser fortfande åt som ett läger.

På söndagmorgonen var det dags för hockeyträning igen. Wilmer var ju sjuk men tränaruppdraget ska ju ändå skötas. Och det obligatoriska kioskuppdraget. Nu har vi skött vårt kioskuppdrag dubbelt denna termin. Jag kioskade mellan åtta och fjorton.

Och nu dags för gnäll.

Jag är så trött nu. Inte sådär normaltrött som man kan vara ibland, utan trött på det viset som man är ett par dagar efter stt man fått barn typ. Så som man kan vara en måndag när man varit ute och festat torsdag, fredag, lördag. Till fem. Jag kan somna var som helst. Kan bero på att jag har så mycket att jobb just nu. Och att jag känner att jag inte kommer att hinna klart det jag ska. Men jag är så trött på den jävla ursäkten att ‘jag har så mycket jobb bla, bla, bla’. För den är bara relevant och intressant om man har ett VIKTIGT jobb. Inte en sådan sysselättning som jag har. Men jag kämpar på med det jag har att göra ändå. Nu måste uppsatsen vila ett par dagar för slutcaset kommer att ta all den tid jag får över mellan hämtningar, skjutsningar, sjuka barn och jakten på någon som kan vårda dem när mina åtta armar inte räcker till.

I övrigt vill jag dementera. Det mesta.

Pöss.