Lottas Dagbok

Jag vet att det är Julafton idag. Eller åtminstone natten till. Jag kan inte hjälpa det men jag är så himla ledsen. Den som inte orkar med ett mörkt inlägg under den här helgen som ska vara glad, får sluta läsa nu.

I de sista skälvande timmarna av sin tillfriskanande storebrors födelsedag, sovande i väntan på Den Stora Dagen, insjuknade även Ossian i maginfluensa. Jag tycker så synd om honom. Han som har pratat om Jultomten i en månad snart, och väntat, och väntat, och väntat.. Jag hade det på känn. Han hade sagt att han hade ont i magen och verkat lite lugnare och tystare än vanligt under eftermiddagen. Men man önskade ju inget annat än att han skulle få slippa. På julafton. *snyft*

Jag själv hatar verkligen magsjukor och allt vad spyor heter. Jag avskyr att ta hand om det, och jag gör allt för att slippa drabbas själv. Det är min allra sämsta sida som mamma. Men barnen har en pappa som tar hand om de kräkande barnen. Han tycker inte alls att det är lika hemskt som jag tycker att det är. Magsjukor ger mig ångest. Trots att det har blivit så himla mycket bättre sedan barnen kom så tär det verkligen på mig såhär när det börjar ha snurrat runt ett par veckor.

Förr i tiden karade jag mig för det mesta undan ganska lätt också. Det kunde vara så att både mor far och syster avlöste varandra med sjukdom. Jag minns när jag var tio år. Då var det precis så. Min syrra tog hem något äckligt virus från dagis som hon smittade pappa med sedan, som smittade mig. Jag låg på Julafton minns jag.. det började på kvällen före. Minns bara att jag låg i sängen och mådde illa under dagen. Pernilla Wahlgren hade något morgonprogram på Julafton dom jag kollade på där jag låg i pappas säng. Det enda jag åt på hela dagen var en kvist persilja. Morsan fick en dos smitta och blev betydligt sjukare på annandagen.

Ungefär så har det varit, och även efter att barnen föddes och började släpa hem grejer har jag klarat mig. Men då jag var gravid med Didrik blev jag jättesjuk precis i skiftet mellan maj och juni. Vi fick åka till sjukhuset för att det bara snurrade i huvudet och jag klarade inte att resa mig från toan. Det har varit ett par gånger jag fått smitta men inte blivit så sjuk också. Och så var det en gång när verkligen ALLA blev sjuka (utom Anton.. och Wilmer tror jag), 2005.. då alla utom jag spydde.. inklusive mor och far, medan jag satt på dass hela dagen. Och då menar jag verkligen kanske 90% av dagen, med barnen springande kring benen. Anton tvättade toan med borsten så fint efter mig den lilla stund jag var tvungen att resa mig upp.

I alla fall.

Då Ossian började vid halvelvatiden (tror jag att det var) så tog vi friskisar och packade ihop våra grejor och för hem till mor och far, där Anton redan väntade på oss. Dock inte riktigt så snart. Vet inte om det egentligen var en så välkommen överraskning att vi dök upp heller om sanningen ska fram. Innan vi åkte hemifrån packade jag ihop de julklappar som vi skulle ha med oss. De gjorde ont i hjärtat att lämna den fina pulkan med ratt, som vi slagit in tidigare under kvällen, liggande kvar på Ossians plats i köket. Paketet med den fina utkädningsdräkten vi slagit in och lagt under granen lade jag in i tvättstugan. Det vore så himla tråkigt att åka på att tvätta den det första man gör, så jag tänkte att han får öppna den då han frisknat till.

När vi kom hit till Yvädersvägen vaknade Didrik till ordentligt och höll låda till 02.10. Han har sprungit runt och lekt här, dragit och slitit i mina bröst och tittat på ‘makkapakka tvättar stenar’ på youtube. Jag var dödligt trött mellan varven men nu när han somnat är jag klarvaken.

Personligen skulle jag kunna skita i Julen som det ser ut just nu. Jag tycker att den suger och jag vill inte vara med. Jag är fullständigt slutkörd och har knappt ätit och sovit jättelite sedan jag själv hade ont i magen för två veckor sedan. Förut slumrade jag till med Didrik på bröstet och vaknade upp av en sådan där otäck apné (eller vad det heter). Jag vaknade upp och det kändes som att jag höll på att kvävas. Jag brukar få sånt när det blir lite för mycket för mig. Men nu var det fler år seddan. Det känns dessutom som att alla bara klagar på mig och hivar ur sig elakheter till mig. Just nu känner jag mig faktiskt inte önskad någonstans. Och jag tycker så synd om min sjuke pojk som längtat så mycket till Julafton.

Kul Jul.

Not.

Bättre är såhär blev det inte.