Lottas Dagbok

I går var vi hos tandläkaren Wilmer och jag. Som tur var så var det Wilmer som var föremålet för undersökning. Ja.. mest för att hans eventuella hål skulle vara billigare än mina 😉 Men även för att risken för att han över huvud taget skulle ha några är minimal.

När vi satt i bilen på väg till tandis satt han och fantiserade kring hur besöket skulle bli. Han snackade om hur det skulle bli när ‘tandläkaren borrade sönder hans tänder’ och ‘tänk om tandläkaren borrar honom i läppen’. Det skulle komma att visa sig att röntgenundersökningen skulle ‘räcka’ för Wilmers del.

Så här så han ut innan:

När tandis började krångla med röntgengrejerna såg inte Wilmer lika nöjd ut längre.

Jag tror inte att jag skrivit något om det här (ännu) men Wilmer är född med kort tungband. Inte bara kort utan jättekort. Det tog två år att få sjukvården att förstå att det måste opereras. Under dessa två år så kämpade jag med en bebis som inte riktigt fick tag i bröstet för att sedan ha en större bebis som inte kunde få ut saker ur munnen utan att kräkas. Mycket jobbigt var det. Följderna som vi dras med är att han är otroligt kräsen med avseende på mat (för ett par år sedan var lyckan gjord då vi fick honom att slicka på utsidan på en tomat) och därmed även lidit av kronisk förtoppning på grund av hans märkliga kosthållning (misstänker jag). När han väl opererades då han var nästan två år så höll han på att stryka med då han sövdes. Han svullnade igen i halsen och man fick intubera honom. Så troligtvis var det ändå rätt att vänta. Det är tydligen jätteovanligt att det händer sådana saker under narkos men i hans fall känns det ändå som att det var tur att man väntade. Trots mitt tjat.

Tillbaka till tandläkaren då. Med tanke på ovanstående var det naturligtvis helt omöjligt att få Wilmer att bita ihop kring den där hårda grejen som man måste ha i munnen vid röntgen. Han petade ut den automatiskt. Typ hundra gånger. Men han satt där tålmodigt och försökte bita ihop kring den där grejen. Om och om igen utan en min. Inte en tår. Ingenting, under tiden hans starka lilla tunga ideligen petade ut den. Tandis prövade nog med allt. Hon bytte ut den mot en mindre och hon höll på. Till sist fick hon hjälp av en kollega som lyckades få Wilmer att hålla den där grejen kvar mellan tänderna i den sekund som det behövdes för att hon skulle hinna med att hålla ‘röret’ mot kinden och trycka på knappen.

Sedan gjorde hon en liten undersökning som bestod i att skrapa lite på emaljen för att se att den var hård. Wilmer hade jättefina tänder. Såklart.

Efteråt tyckte tandis att Wilmer hade varit så duktig så han fick välja grejer ur båda ‘prylburkarna’ som hon hade på sitt skrivbord. I vanliga fall brukar barnen få välja en grej ur en burk men det här var jättestort för Wilmer med hans knepigheter med munnen och det förstod hon. Wilmer var glad som en speleman efteråt och vandrade nedför trappan till torget med en glittrande groda i ena handen och en ‘guld’-ring med en blå sten på, på ringfingret på den andra.

Slutet gott allting gott.