Lottas Dagbok

DN listar för- och nackdelar med olika sätt att föda.

Jag lägger ingen värdering alls i det jag kommer att skriva i nedanstående stycke. Anledningen till att jag poängterar detta är att det berör en mycket känslig fråga. Olika sätt att föda passar olika personer olika bra. Jag vet att snitt passar många och att både medicinska skäl och rädsla kan vara goda själ nog för denna metod. De flesta har inget val.  Jag är övertygad om att man kan ha lika positiva upplevelser av snitt som av en.. såndärannan. Nedanstående är MIN historia. Så hade vi det ur världen.

Jag är jättetacksam att jag har en positiv upplevelse av att föda. Jag har fött mina barn ‘den naturliga vägen’ (om man så säger 😉 ) och har varit skonad både fysikt och menalt efteråt. Visst. Det har naturligtvis gjort ont men efteråt har det känts skönt och det har inte varit några komplikationer av själva födseln. Förlossningarna har varit elva och en halv timme med Anton, fem och en halv timme med WILMER. Med  Ossian var det lite annorlunda för då gick vi omkring på sjukan hela dagen med tre öppna centimeter och väntade på att huvudet skulle fixeras så att hinnorna skulle kunna sprängas. När det väl kunde göras så tog det typ.. en timme och en kvart.. eller något. Didrik är född på tre timmar och en kvart. Första känningen.

Första gången jag skulle föda barn bodde vi i Skåne. Jag var tjugofyra år och graviditen var inte planerad. Tanken hade nog inte ens slagit mig att jag någon gång skulle bli en mamma. Jag var livrädd för själva födandet. Jag kunde inte ens tänka bortom förlossningen för den tornade upp sig som en fjälltopp framför mig.

Jag minns att jag ringde till min barnmorska när de var några dagar kvar till det beräknade datumet och sa något i stil med; ‘Jag gör vad som helst för att slippa!!’ Hon sa till mig att ta det lugnt och ‘gå ut och ta en promenad eller något’. Det kanske låter märkligt men jag är henne evigt tacksam för detta. Att hon inte presenterade några alternativ. Hon var fantastisk. Hela hon utstrålade lugn. Det är klart att jag visste vad ett kejsarsnitt var och att man kunde få göra ett sådant om man var tillräckligt rädd. Jag tror att jag var tillräckligt rädd. Men jag tog den där promenaden och övervann min rädsla. Jag är stolt över det. Det gjorde mig stark. Jag har nog blivit lite starkare för varje gång. Rädslan har i och för sig avtagit men jag har övervunnit den fyra gånger.

Min personlighet är sådan att jag alltid ser till att inte ‘bakdörren är låst’. Det måste alltid finnas en väg öppen så att jag kan smita om det skulle behövas. Jag tycker egentligen att de är en smart strategi men från ett annat perspektiv kan man betrakta det som fegt. När jag åkte till sjukan dagen före Julafton 2001 var alla bakdörrar igenbommade. Det fanns ingen återvändo. För första gången.

Så var det. Min historia.

Jag har också (som du redan vet) bara bra upplevelser av förlossningar.
-Om man bortser från att jag trodde Tufva skulle födas i ”Max-rondellen”. Men det var ju ko-lugnt, det tog ju 50 min från att vi var i rondellen tills ungen var ute på BB. 🙂
Jag oroar mig för allt, men gjorde det inte så mycket för att föda barn för DET kunde jag INTE göra NÅGOT åt, inget alls…faktiskt!
Jag är nästan mer nervös över att gå till tandläkaren än över förlossningar…är nog lite knäpp!
-Jag är väldigt glad över att ha så fina minnen från förlossningarna, det är inte alla som har den turen.
Kramiz U.

Kommentar av Ulle 18 februari 2009 @ 22:17

Vad kan du ‘göra åt’ tandläkaren då när han står där med slagborren i högsta hugg 🙂 Ge honom en smäll på flabben kanske. Då får han borra på sig själv istället…

Kram på´re!

Kommentar av Lotta 19 februari 2009 @ 06:32

Fiii jag blir nästan nervös bara av tanken!

Första gången var jag för ”dum”, ja jag såg bara i princip bebisen framför mig o en snabb förlossning som min mamma alltid haft. Vilket ivsade sig vara helt fel. Måste säga att det var en väldigt jobbig upplevelse men ändå ingetj ag skulle vilja vara utan för allti världen. Jag o johan pratar ännu ofta om den dan o skrattar tom åt flera moment. MEN jag kommer vara livrädd när det är dags för 2:an ,fi jag börjar nästa gråta bara av att tänka på det nu. att dessutom kanske måste föda utan johans stöd gör ju inte det hela lättare , hjälp! (fast det har jag inte sagt till han, vill inte oroa han med dem känslorna oxå.. men jag hoppas hoppas han är med!!!!)

Men hur som,så liksom är det ju på nått sätt efteråt en kick att ha fött barn, man känner isg starkast i världen typ…

Kommentar av Jenny 19 februari 2009 @ 07:40

Hej Jenny!

Haha.. jag har ju hört en del. Vet inte varör ‘Norrlands Guld’ blinkar ramför ögeonen just nu 😉

Det kommer säkert att gå lättare andra gången. Jag känner faktiskt ingen som haft det jobbigare men barn 2 (däremot med barn 3).

Vi får terapisnacka innan 😉 Jag kan komma om Johan är bortrest i fall du vill (som vi sa, det spelar ju ingen roll att ni inte bor här längre. Iofs.. Sverige är ju en fördel 😉 ).

Meeen det är ju ett tag kvar.. Du hinner med massor av mentala förberedelser!

Kommentar av Lotta 19 februari 2009 @ 07:49

Vad jag kan göra åt tandläkaren när han står framför mig???
-Antingen säga att Oj, vilken tur jag har, värken gick över och nu går jag hem!!!
Eller…Nej då, jag har inte ont så jag behöver inte ringa till tandläkaren. Jag bara inbillar mig, hypokondri, ingen fara…det går över snart!
-Du om någon vet ju att jag ”fixar” tandvärk i över 1 år. (Då du drog mig till Torkelberg och dom trodde jag hade bihåleinflammation)
-MEN har jag en ”bulle i Ugnen” så spelar det ingen roll om jag inbillar mig att jag är tjock för att jag ätit för många bullar eller ej, Ut kommer knodden vare sig jag vill eller inte!!!!

-Jag gillar inte tandläkare.. 🙂

Kramiz U.

Kommentar av Ulle 19 februari 2009 @ 21:38