Lottas Dagbok

Lördagen blev en händelserik dag. Vi for iväg på förmiddagen för att leta svamp och ha en skön dag ute i skogen. Vi har ju den fantastiska förmånen att Fredrik har en kompis vars familj äger skog utanför Finspång. Där knatade vi runt ett par timmar och hittade jättemycket svamp. Inte alls så mycket vanliga kantareller utan mest sådana där bruna med gul stjälk. Kring huruvida det är trattkatareller eller gul trumpetsvamp strider de lärde men ätbara verkar de i alla fall vara. Ingen har spytt eller dött ännu i alla fall. Den lille bebisen satt i selen på min mage hela tiden. Det fanns så mycket svamp i skogen så vi fick lämna kvar massor. När vi kom hem hade vi K2 av svamp på köksbordet och jag ångrade att jag varit så girig ute i skogen. Men vi ränsade och ränsade till det var nästan slut. Sedan åt vi svampsås. Med köttfärsbiff…

Efter maten fick bebis sitt första bad. Han tappade den lilla bruna plutten som satt på naveln igår så då tänkte jag att det skulle passa bra med ett bad. Han själv var dock inte överförtjust. Han skrek mest hela tiden faktiskt. Bilden nedan har Anton tagit.

Efter att han badat och fått på sig sin pyamas tyckte jag att han var lite `konstig´ men jag lade honom i vagnen där han låg tyst för sig själv. Plötsligt började Ossian springa runt och ropa `hääämta paaappeer han har krääääkts…!´ som han brukar göra när det rinner över lite bröstmjölk. När jag kom till vagnen för att torka hade han spytt ner sig själv, lakanen och väggen på insatsen. Varför han gjorde så vet jag fortfarande inte men efter det var han jätteslö och jag räknade andetagen till nästan 90 drag per minut. Han är ju fortfarande snabbandad i episoder men eftersom han för övrigt verkar ok så har jag inte lagt vikt vid det. Men i går kväll blev jag orolig för honom. Det blir ju lätt så att man relaterar allt till den där andningsproblematiken. Jag ringde numret jag fått på avdelning 15 där han låg för en vecka sedan och talade med en sköterska som ordnade så att jag blev uppringd av doktor Thomas A som var med på PKU:t. Han kom ihåg oss och tyckte att om bebisen fortfarande var snabbandad så skulle han kollas. Han ordnade så att vi skulle få komma till barnavdelningen på sjukan.

Jag packade vår lilla väska och gav oss i väg när klockan var just före tio på kvällen. Jag gick in genom akuten som vi blivit tillsagda och frågade mig fram (eller bak eller något för fel blev det). Vilse kom jag och letade runt i massor med korridorer innan jag åter var på akuten. En snäll sköterska hjälpte mig att hitta till rätt ställe och jag och bebisen blev varmt mottagna av snälla Gabriella som tog urinprov och saturation. Det var båda ua *skönt*. Efter en stund kom Thomas A och en till doktor och lyssnade och tittade och klämde och grejade. De tyckte att han var snabbandad (jasså?) men annars verkade pigg. Han var pigg också. Han låg och tittade med sina stora små ögon och vevade med armarna (och andades i hundraåttio).. Något blåsljud kunde ingen av dem höra. I alla fall bestämdes att lillbebis skulle läggas in för obs under natten för att räkna andetagen varje timme. Vi fick ett rum och snälla Jessica kom in och sa att de kunde ha bebis ute hos sig under natten så att jag skulle få sova. Jag såg nog lite galen ut och luktade gammal skog skulle jag tro. Förmodligen tyckte de synd om mig…

Innan det var sovdags så tog vi blodprover och sådant. Skulle gissa att de var ok för det var ingen som sa något annat. Sedan rullades min lille prins in till sköterskorna och jag fick sova hela natten. Bebisen kom in vid fem och ville ha käk men sedan somnade vi om. På morgonen fick jag veta tt andningen legat fint under natten. Då blev jag lättad och glad. På ronden kom doktor Ulf S och berättade att det var en ny lunröntken som stod på agendan. Jag och bebis fick ta hissen till röntkenavdelningen. Bebisen gillade inte röntken. Sedan var det bara väntan på resultatet. Ulf S kom in efter ett par timmar och talade om att röntken var fin och att vi kunde åka hem. Vi kommer att få gå på ett hjärtultraljud senare i veckan. Det ska bli skönt att få hjärtat utrett. Jag tror inte att han har något fel på det men det kommer att kännas bättre att veta hur det ligger till.

Väl hemma kom en repris på förra veckans tvätthögar i vardagsrummet. Skillnaden är att nu ligger de kvar för jag har varken orkat eller hunnit ta bort dem. Men det är ju bra att det är vikt i alla fall. Det blev ingen Vallaskojsky utan en promenad till affären i stället (exotiskt va?) och lite utelek på eftermiddagen. Det var vad som orkades med idag. I morgon få jag INTE glömma att skicka in min uppgift till Växjö. INTE glömma..

Nu har han plåster på handen igen.. och på armen..

Ojojo, vilken lillskrutt 🙂

Kommentar av Trebarnsmamman 14 september 2008 @ 20:24

Ja. En go lillskrutt med en ganska tröttskruttig mamma som ska gå och dyka i säng genast 🙂

Kommentar av Lotta 14 september 2008 @ 20:28

Vilken pärs!
-Han ser till att inte bli bortglömd den lille mannen!

Kommentar av Ulle 15 september 2008 @ 08:37

U: Ja.. man får ju hoppas att det ligger hans natur eftersom han är född som nummer fyra. Men han kunde ju välja sina vägar med omsorg 😉

Kommentar av Lotta 15 september 2008 @ 09:54

Oj,vilken pärs. Hoppas att ni slipper åka in nåt mer

Kommentar av cinsaga 15 september 2008 @ 18:51

Cinsaga: Ja nu hoppas vi på det bästa…

Kommentar av Lotta 15 september 2008 @ 19:15