Lottas Dagbok

..är en av de värsta känslorna som finns tycker jag. Jag blir ju sällan riktigt arg. Ledsen blir jag inte heller så ofta. Eller.. ledsen och arg är jag ibland men kanske inte på det sättet att det direkt påverkar mitt liv.

Frustration kliar i hela kroppen. Om man går och väntar på att något ska hända och man verkligen tror att det är på gång.. och så händer det inte utan man får vänta ett tag till. Och när man har väntat ett tag så händer samma sak igen.. och igen.. och igen..

Det kan också vara att man går och väntar på att något ska ta slut. När man just har börjat kunna slappna av och känna att `nu är det äntligen över..´ så börjar det igen.. och igen.. och igen..

Dessa scenarion (ovan) kan ju ge upphov till frustration. Det värsta är att när man varit frustrerad tillräckligt länge blir man uppgiven. Känslorna börjar pendla mellan hopp och uppgivenhet. Det allra värsta är när dessa känslor uppstår i situationer då man inte har något alternativ till att bara.. vänta…

Om man skulle upptäcka att en, för en själv signifikant, person inte håller sig till sanningen till exempel. Då skulle man ju först bli besviken och ledsen såklart. Sedan kanske man upptäcker eller misstänker att det inte tar slut på osanningarna fast man har fått löfte om förändring. Då börjar frustrationen komma krypande. Kanske fortsätter man hoppas på förändring.. och hoppas.. och hoppas..

Under tiden investerar man både känslor, energi, tid och kanske även pengar och annat i det man väntar på och förlusten (?) blir allt större ju längre tiden framskrider. Så när man till sist är  tvungen att ge upp har man ingenting kvar…

När jag var typ.. nitton.. svävade jag fortfarande i villfarelsen om att om jag bara gjorde rätt saker vid rätt tidpunkt så skulle allt gå åt mitt håll. Nu när jag med god marginal passerat trettio har livet lärt mig att det inte alltid är så. I bland vet man vad som skulle kunna vara lösningen på ens problem men man kan inte tvinga till sig den. Lösningen kanske finns hos personer som egentigen inte har något ansvar för `en själv´ och `ens liv´. Eller så kanske den som skulle kunna hjälpa en inte alls är intresserad av att göra det… då är det svårt att göra något.. annat än vänta… och vänta..

.. och varför skriver jag om detta just nu då kan man fråga sig. Alla vet att det väntas en bebis här. Det är jag inte särskilt frustrerad över. Ännu i alla fall. Kommer nog inte att bli det ännu på någon vecka heller. Jag känner mig faktiskt inte alls förberedd mentalt att få något barn nu. Jag har inte gjort nästan några förberedelser alls. Har inte ens en ligginsats till vagnen (det hade jag tänkt beställa en från england eller något, för det är mycket billigare). Inga små bebiskläder är tvättade och ingen bb-väska är packad. Fredrik har åkt till Finland i dag och kommer inte hem förrän på måndag. Kanske borde detta ge upphov till åtminstone lite stress.. (det kanske gör det också.. lite..) Det handlar alltså inte om bebisen utan är bara en liten generell tankeutflykt. Så då var det ur världen.