Lottas Dagbok

”Han hade tyckt att de skulle resa i alla fall. Det var han som hade velat åka från början och så här i efterhand så tyckte hon att det verkade märkligt att han gjort upp sådana stora planer för dem. Innerst inne kände hon att hon egentligen inte ville. Samtidigt som tankarna snurrade i huvudet på henne sorterade hon mörka strumpor i en hög och ljusa i en annan i ett uppgivet försök att inte drunkna i tvätt trots allt. Ordning var viktigt. Det hade det alltid varit och såg ut att vara det även in i det sista. Ungefär varannan halvminut bestämde hon sig för att han trots allt skulle få åka själv. Varannan halvminut ändrade hon sig igen. Hon hade börjat fundera på om det inte fanns någon annan där i alla fall. Någon som successivt förvred huvudet på honom och fick honom att förvandlas till ett samvetslöst monster. Det hade hänt att hon ställt frågan till honom men han hade nekat. Då hade hon valt att tro honom. Just nu var hon osäker. Hon bestämde sig igen för att han skulle få resa själv för hon visste att om han hyste besvarade känslor för en annan kvinna kunde hon själv lika gärna kapitulera på en gång…”

Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson