”Det hade gått upp för henne nu. Insikten om det som skulle komma att bli hennes verklighet hade krupit sig på henne under det senaste dygnet. Nu liksom VISSTE hon.
Hon stod lutad mot dörrposten vid deras rum. Dessa oskyldiga små själar som saknade möjlighet att påverka sin tillvaro med någon större omfattning. Deras hjärtan skulle komma att brista. Hennes hjärta skulle brista på samma gång som deras.
Hon gick in och satte sig på sängkanten hos den älste av dem och lade handen på hans bröstkorg. Den rörde sig upp och ned i takt med lugna, jämna andetag. Hon mindes när han föddes. Någon skulle snart komma att födas också. En oskyldig, intet ont anande liten människa skulle snart entra världen under omständigheter som ingen ännu visste något om. Hon visste att att hon själv skulle vara tvungen att närvara vid ankomsten. Hon var inte alls ledsen för det. Ingen oro fanns trots ovissheten.
Hon funderade på vad som egentligen var att föredra. Att ha fått uppleva en tid med den fantastiska förmånen att ha både mor och far nära hela tiden och sedan få sitt hjärta krossat då det slits ifrån en.. eller att aldrig få uppleva den möjligheten..?”
Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson
1 kommentar so far
Lämna en kommentar
Lottas Dagbok 
Vännen! rörande texter, hoppas allt är bra, finns här om det nån gång skulle behövas! Du förrestne hoppas du överlever i värmen, täknt på alla höggravida i dena värme, man håller ju själv nästna på att kola, så tungt för er! kram kram
Kommentar av Jenny 25 juli 2008 @ 20:53