Lottas Dagbok

”Hon tog ett bloss. Det sved hela vägen ned. Det var länge sedan så det var säkert därför det gjorde ont. På samma gång var det en befriande känsla för tårarna som liksom satt fast inne i henne fick en liten skjuts i rätt riktning. Nu var det nästan helt ljust ute. Sommaren är fatastisk.. inget ont som inte för något gott med sig. Kanske kunde hon nu få möjlighet att träffa någon som bryr sig om henne och behandlar henne med respekt. Som betraktar henne som.. en människa..”

Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson