Lottas Dagbok

”Hon slog upp ögonen och tittade på klockan samtidigt som något kunde förnimmas från ett rum längre bort. Hon var inte ensam om att vara vaken. Den stora sorgen föll över henne som ett tungt, mörkt täcke som gjorde henne påmind om varje draget andetag. Han var vaken. Hon var vaken. Dessa två människor som delat livet men som nu kanske skulle finna nya vägar vars riktningar inte skulle sammanfalla med varandra. En snyftning.. var det kanske hennes egen? Var det möjligtvis så att han också var ledsen för det som höll på att hända dem? Hon tog ytterligare ett steg nedåt i trappan till förnedring då hon närmade sig rummet där han befann sig. Deras blickar möttes. Under ett ögonblick trodde hon att det tysta budskapet nått fram. Bara ett ögonblick.. Sedan förstod hon att vreden som fyllde rummet hade grumlat hennes öga. Hon vände tillbaka…”

Ur: En sista resa av Isabell Alfredsson

Hoppas allt är som det ska…har läst dikterna och blir såklart lite undrande. Ser att något fattas. Kram på dig!

Kommentar av Barbamorsan 24 juli 2008 @ 19:37

Kram Barba..!

Kommentar av Lotta 24 juli 2008 @ 22:33