Lottas Dagbok

För det första; När små bebisar skriker så tar man nästan alltid för givet att det beror på att de har ont i magen om man inte kan hitta någon annan direkt anledning till att de skriker. Varför gör man det egentligen för man kan ju aldrig veta säkert att de har ont i magen? Det är typ som någon slasktrattsdiagnos som man använder när man inte kan se något annat fel. Nu menar jag naturligtvis inte att inte är så att de kan ha ont i magen utan snararde frkvensen av `han har lite ont i magen´ mot möjligheten att veta att det verkligen är så. Ungen kan ju ha ont i benet eller vad som helst egentligen. Eller inte ont alls… 😉

För det andra är det det här med det som man kallar för Amningsmaffian. Vilka är det som utgör denna amningsmaffia egentligen? Hur kvalificerar man in där? Anledningen till att jag funderar över detta är att det där med amning är så himla känsligt. Det är ´livsfarligt´ att uttala sig om för att man trampar alltid någon på tårna. Så jag uttalar mig aldrig utan att först tala om att jag försåååår att det inte funkar för alla och att det kan vara jättejobbigt. För det vet jag att det kan. Dock talar man ofta om denna amningsmaffia som man anser sig blivit påhoppad och kränkt av. Jag måste säga att det nästa känns som att det är lite tvärt om egentligen. Jag kan känna mig anklagad för att jag kunnat amma och vågar nästan inte prata om det utan att vara ursäktande i vissa sammanhang. Bara för att Jag har kunnat amma betyder ju inte det att jag totalt saknar förståelse för de som inte kan. Jag menar att agget nästan verkar vara starkare från andra hållet. Måste man välja sida eller? Jag vill inte det…

Ja, du amningsmaffian…finns nog framförallt inne i ens huvud. Även om man inte vill det och tror det bygger man som blivande mamma upp en rosenskimrande bild av den perfekt mamma som ammar sitt barn i typ 1 1/2 år med ett leende på läpparna. När det sedan inte fungerar så blir man besivken över att man inte är den perfekta mamman. Om någon sedan inte ropar hurra över att man inte ammar tar man det som svidande kritik. Så var det i alla fall för mig. Lite extra eftersom jag hade ammat två barn och sedan inte kunde amma trean. Det krossade min mammabild och jag kände mig väldigt utbytbar, som om precis vem som helst kunde ta hand om mitt barn, att jag inte behövdes eftersom jag inte ammade henne.

Kommentar av Karolina 13 juni 2008 @ 06:07

Ja. Så tror jag också att det är. Jag tror förvisso att det finns en grupp som verkligen trycker på det där med amning lite väl hårt samtidigt som jag tror att gruppen som kanske bara försöker halvhjärtat också finns. Dock bör man själv få bestämma eftersom det handlar om ens egen kropp och att det finns helt ok alternativ.

Jag tror som du säger att det sitter mycket i huvudet och det är där den där känsligheten för minsta lilla grej uppstår. Och jag förstår verkligen att det kan kännas så.. fy.. vad jobbigt. Man kan liksom inte ta något för givet. När man dessutom har ammat två och sedan funkar det inte..

Däremot kan det kännas lite jobbigt att inte ens kunna säga att bröstmjölk faktiskt är det mest naturliga för barnet att äta då det är nyfött. Funkar det inte så funkar det inte. Fine. Det finns bra alternativ också!

Kommentar av Lotta 13 juni 2008 @ 10:26