..från båtlyftningen på http://skeppohoj.wordpress.com/2007/10/13/upptagning-av-roxane/ …
Så här ser det han ut nu den lille mannen. Nykter har han blivit också men det var han inte då de tog ut tänderna på honom. Skrek lite gjorde han ändå..
Tandläkarens bedömning var helt utan tvekan. Bort med tänderna!
Först fick han ett preparat som hette Dormicum genom en spruta i rumpan. Sedan tog det tio minuter för det att verka. Dom sa att han kunde bli lite full och få dubbelseende. Det fick han nog. Gå kunde han inte i alla fall.. Sedan fick jag hålla fast honom medan de gav honom bedövning i munnen. Först fick han några droppar för att bedöva inför sprutan. Sedan fick han sjäva sprutan vilket inte gjorde honom glad alls och han blödde en del i tandköttet. Hela tiden fick jag hålla fast hans armar för att han inte skulle sprattla. Efter sprutan fick vi vila en stund tills bedövningen verkat. Tänderna plockade de ut på två sekunder. Nu känns det helt rätt. Särskilt då jag sett hur tänderna såg ut. De var helt bruna på insidan. Den ena värre än den andra.
Efter tanläkaren utökade vi Teletubbielagret med inte mindre än sex stycken nya fulheter… Ossian är överlycklig!
Nu ska vi ta det lite lungt innan de andra barnen kommer hem…
Tjing!
I morgon är det dags att plocka ut Ossians framtänder i överkäken. Det är i och för sig inte helt säkert ännu men högst troligt. Vi har en tid på barnspecialisttandvården i morgon förmiddag.
Jag är ganska ledsen över att han kommer att bli av med sina tänder. Man har ju haft tid att fundera över detta sedan i påskas då han skadade den första av dem. Eller för all del sedan han först fick tänder och man såg att de inte var helt normala. Fram till idag har det känts helt ok. Jag har lyckats hantera känslorna kring att mitt barn troligtvis kommer att förlora sina tänder, på ett bra sätt. Jag har insett att jag inget kan göra åt situationen och försökt att se till vad som är bäst för Ossian och hans tänder. Det har som sagt fungerat. Fram till idag…
Fast det är ju så att om man inte mår dåligt av sådana här saker så finns det alltid de som tycker att man borde göra det. Så att istället för att känna att jag fattat rätt beslut för mitt barn och låta det kännas bra så mår jag dåligt och har dåligt samvete för att jag tyckt att det var skönt att ha fattat ett beslut till sist. Dessutom vet jag inte om det är rätt att ta bort tänderna nu längre… Jag har i alla fall bestämt mig för att göra som tandläkaren rekommenderar nu..
Här kommer en bild på honom. Den sista med tänderna troligtvis,
..den tjugonde februari 2006. Fast det visste vi ju inte då. Ettåringar är måttligt ego… Så fort han får syn på en banan skriker han ´BAAANN BAAAAAANNN´. Så även igår morse. Före frukost naturligtvis… Knappt har ungen mosat i sig stans fetaste banan förrän han börjar gasta ´åtåååå ååååtååååå´. Visst.. yogurt.. ´moooooj mooooooooj acka acka acka´. Yogurt, mjölk och macka är serverat. Utan att passera ´gå´… Det går banne mig inte att ha en banan liggande på diskbänken här hemma förrän det ylas…
Efter den här helgen är man tröttare än man var innan den började. För det första har jag haft ont i magen både lördag och söndag vilket blir ganska påfrestande då man har en del att göra.. eller har ansvar för mycket i alla fall. Igår, lördag, var Fredrik i väg och seglade hem Persson-Hagbergs båt. Han skulle komma hem vid lunch.. alltså klockan två..ehh.. jag menar tre… Nej just det… 15.46 var det ja!
Vi var bjuda hem till Wilmers kompis Jonathan på fika-lek klockan två igår. Det var trevligt. Bullar, ballerina och kladdkaka bjöds och det kan ju inte bli mycket bättre. Wilmer var eld och lågor…
På kvällen bar det iväg till Mjölby för lite skridskoåkning. Ossian hade den goda smaken att sova hela tiden så vi hade möjlighet att åka skrillor både Fredrik och jag. Mina var inte slipade på 20 år. No comment..
Anton och Wilmer var duktiga. Anton åker som en riktig hockeyspelare nu. Wilmer åkte helt själv från målet till ´grinden´ i sargen ungefär miitt på banan. Han var mycket nöjd med det. Han behöver jobba upp självförtroendet. Det är mycket ´jag kan inte´ och ´men det är ju för svårt´.
I dag har vi haft barnvakt nästan hela dagen för Fredrik har tagit upp båten. Jag har stått brevid och kollat på. Vill man läsa mer om detta så kommer en redogörelse på skeppohoj snart. Massor av bilder utlovas också där.
För övrigt verkar min ögoninfektion bli en följetång. Jag ser ut som en jävla pajjas (rent ut sagt) i dom här trasiga glasögonen. Dom har bara en sådan där grej son sitter bakom örat och ett glas har gått söner så jag har satt dit ett gammalt som jag hittat. Med tejp. Jag skulle våga sätta rättså mycket på att jag har fått sådan där keratit igen. Hornhinneinflammation orsakad av virus. Det är vanligt bland kontaktlinsbärare och följdsjukdom till konjunktivit, alltså vanlig ögoninflammation på bindhinnan vilket vi ju hade här för några veckor sedan. Tvi faan..
I dag var Ensam mamma söker helt sjukt. En av brudarnas unge hade fäst sig jättemycket vid en av killarna. En annan av hennes ungar har valt ut en annan kille. Hur faan ska hon bära sig åt nu då?
Mycket svordommar idag…
Nae. Nu ska jag ägna mig lite år fotona från båtupptagningen..
Jag hoppas att många har sett denna fantastiska tv-serie som nyligen gått på svt. Om man inte gjort det; Skynda, skynda för den ligger fortfarande kvar på svt play (web-tv). Jag har strecktittat på den de senaste dagarna. Den är helt fantastisk.
Serien som utspelar sig i Göteborg har fyra huvudpersoner. Det handlar om Tommy som är sångare i bandet Tommy and the heartbreakers. Han vill helst inte jobba utan bara satsa på musiken. Tommys pappa jobbar på varvet och är facklig representant. Det handlar också om Erik som växt upp med pappa som är högt uppsatt militär och en känslomässigt iskall, ständigt otrogen mor. Rebecka är läkarkandidat och dotter till en tvätterska på sjukhuset. Lena bor på landet men väljer att flytta in till stan för att spela och sjunga. Hon tvingar sig till en spelning på klubben The cue som till en början är centrum för handlingen i serien. Serien utspelar sig under ungefär tio år från mitten av sextiotalet till mitten av sjuttiotalet. Rollfigurernas vägar genom livet vävs samman under dessa tio år och man får följa dem gå igenom sådant som man brukar gå igenom undertiden man ´växer upp´ men också sådant som är otroligt svårt. Tommy och Erik åker till USA och där händer det något som sätter spår. Det kommer hem och Tommy är på väg in i ett missbruk som han sedan tampas med genom hela serien. Hans band vill inte längre ha honom som sångare. Efter en överdos hamnar han på psyket och han och Rebecka blir tillsammans. Erik knaprar piller och har en massa lustiga sexuella grejjer för sig. Troligtvis något som har med hans konstiga uppväxt att göra. Lena har ett jättestarkt politiskt engagemang och leder senare i serien ockupationen av Hagahuset i Göteborg. Hon blir gravid men pappan till barnet är inte intresserad av att vara pappa. Hon utbildar sig till lärare och flyttar till förorten där hon bor tillsammans med sin dotter och jobbar i skolan. Eriks flickvän blir också gravid men Erik vill inte ha barnet så han övertalar henne att göra abort fast hon egentligen inte vill. Han lurar henne att han skall gifta sig med henne efteråt. Tommy och Rebecka får en liten son. I slutet av serien blir både Tommy och Rebecka av med sina jobb på grund av deras starka politiska engagemang. De har en rejäl kris och Tommy får ett återfall men sprit och knark. Serien slutar mitt i Tommys och Rebeckas bröllop. Mer avslöjar jag inte om det…
Det är mycket politik, sextioåttarörelsen, KFML-R, tjack, heroin, kokain (på slutet), enormt mycket öl men framförallt CIGG. De rökt enormt mycket hela serien igenom. Överallt i alla situationer hänger en cigarett i mungipan på rollfigurerna.
Det känns verkligen som att man hade velat vara där, i den där tiden, då man tittar. Jag var ju inte ens född då.. Trots alla problem som tynger rollfigurerna och den fullständigt tragiska känslan som genomsyrar vissa scener vill man inte sluta titta. Skådespeleriet är bra, varje scen är rik på tidstypiska detaljer och fotot är otroligt fint.. Måste ses!
Lottas Dagbok 