Lottas Dagbok

I kväll blåser det så mycket att det knakar i vårt hus. Kanske inte i klass med Gudrun och Per men absolut tillräckligt för att jag inte skall känna för att gå ut. Tur att vi är lediga i morgon. (Ja.. jag och barnen alltså. Fredrik är ju inte ledig.) Då får vi vara inne och mysa.

Just nu pågår ett program på tv där det pratas om alla som dog i Tsunamikatastrofen. I går morse såg jag på Malou von Sievers´ morgonprogram då man behandlade ämnet organdonation. Utan att gå närmare in på övriga praktiska detaljer kan man säga att det har handlat en del om ämnet `död´ ett par dagar i min tillvaro. Här hade jag egentligen tänkt att jag skulle föra ett litet reonemang kring detta. Varför livet är så himla förfärligt att det måste ta slut, och varför det är så jobbigt att tänka på att man själv skall `gå bort` en dag (notera ordvalet). Detta hade jag tänkt anknyta till donationsfrågan och fundera kring om det är därför det är så svårt att ta ställning till huruvida man vill donera sina organ eller inte. Att om man skriver på det där lilla kortet och lägger i plånboken eller fyller i det där formuläret på internet är det som ett kvitto på att man ska dö någon gång.. liksom.. Som att ta på sig en student mössa innan man tagit studenten eller pröva någon annans förlovningsring. `Förbjudet`… Rent objektivt känns det självklart att man skall donera men det är inte så enkelt i alla fall. Jag känner att jag skulle kunna tugga detta ämne ett tag men jag är för trött i kväll. Det får bli en annan blogg. Ossian vaknar hela tiden och jag är helt låst till soffan för han vill bli ammad och sova nära mig.  Nu har jag i alla fall redogjort för vad jag tänkt skriva om.. för två timmar sedan så jag skrev de första raderna på detta inlägg.Det fick bli en kort blogg idag.

G´natt!