Lottas Dagbok

Fredrik hade anmält Anton till skidskola två av dagarna vi var i Hassela. Det var populärt. Åtminstone till en början. I och för sig hade han väl kul hela tiden men till stor del var det väntan för Anton. När de skulle åka med liften upp första gången sa skidläraren Annika att ”då åker ni upp till glassen där” och pekade på en stor plastglass ett tjugotal meter bort där det knappt hade börjat luta uppåt ens. Anton tittade på henne och sa: ”Jag hörde inte riktigt vad du sa…”. Hon pekade på plastglassen och han tittade uppåt backen och frågade ”Var då?”. Han kunde inte se den för den var för nära. Eller så trodde att han hört fel. Han hade ju åkt ända uppifrån toppen på berget.

På bilden ovan står han och väntar vid `gräddfilen`. Om man gick i skidskola fick man smita före liftkön…

Nu är han i alla fall på väg upp…

Här har alla ´eleverna´ samlats vid plastglassen och var på väg att ge sig i väg nedför backen. Hmm.. försöka i alla fall..

Här tränar Anton med Annika..

..och på egen hand..!

Sedan var det dags att vänta igen.

Det var allt från Hassela för idag. Det kommer mera..