Lottas Dagbok

Nu är vi hemma från en trevlig vintersemester i Hassela. Klockan är halv ett på natten och vi kom hem för en liten stund sedan. Jag har tagit massor med bilder och kommer att ladda upp ett gäng här så småningom. Troligtvis i morgon. Nu har jag något annat som jag har funderat på som jag måste stöta och blöta lite.

Förra veckan kom en `larmraport` från barnombudsmannen Lena Nyberg. `Den vanligaste anledningen till att små barn drabbas av psykiska problem är att de har en brisfällig anknytning` (till sin mamma antar jag). Vi snackar spädbarn här alltså. Jag tror att hon menade att så många som vart tredje spädbarn har en dålig anknytning till sina vårdare. HUR i hela friden är detta MÖJLIGT? ÄR det verkligen på detta viset. Barnombudsmannen satt i alla fall i alla morgonsofforna och hördes i radio och syntes i tidningarna. Hon fick sina fifteen minuters of fejm alltså. Vad menar hon då hon talar om dålig anknytning undrar jag. Då jag har läst psykologi har jag fått lära mig om två olika reaktioner på felaktig anknytning. Antingen blir barnet distanslöst till främlingar eller så blir det vansinnigt oroligt så fort det inte ”ser” mamman. Mycket kort beskrivet. Båda reaktionerna är tecken på att något är allvarligt fel. SHIT.. om var tredje bebis har sådana men. Om hennes uppgifter stämmer borde hela landet vara fullt av potentiella psykfall. VARFÖR undrar jag också.. i så fall. Vad är det för FEL på Sverige? En krönikör i Expressen skrev att barnombudsmannen inte ens har skramlat fram sina egna fakta utan har plagierat delar av en rapport som kom 1995 (!). Inte ens då kan det väl ha varit så illa..? Den rapporten skulle då (enligt Expressen) ha grundat sig på en annan rapport från 60-talet, skriven av någon som inte ens vill kännas vid de uppgifterna nu. Nu vet jag att man inte ska bry sig om vad som står i kvällstidningarna men på något sätt kändes det som en aha-upplevelse att läsa de där raderna. I alla fall tyckte barnombudsmannen att lösningen på problemet skulle vara att man erbjuder mer stöd och hjälp till nyblivna föräldrar. OK. Det låter ju jättebra… JOO.. jag menar det verkligen, det var inte ironi! Men frågan är om det är HELA lösningen på det här problemet. Tanken som slog mig i samband med detta är att i vårt land så lägger vi så stor vikt vid hjälp utifrån. Kanske sänder det ut lite fel signaler till människor. Jag menar att man hela tiden blir matad med att, så fort man har någon form av bekymmer, måste någon annan komma till ens undsättning. Då kanske tanken inte ens slår en att man kan söka styrkan i sig själv. Man litar inte på att man kan klara jobbiga grejjer på egen hand menar jag. Jag tror att det är bra att ha en förmåga att lita på sin inre styrka då man får barn. Jag tror att det bidrar till att skapa en sund anknytning till det lilla barnet. Hoppas att det är så Lena Nyberg menar. Alltså att man ska kunna få lite hjälp att hjälpa sig själv och att känna sig mer säker i rollen som förälder. Helst förberedande.. alltså innan bebisen tittar ut. Annars kanske den där helt normala osäkerheten man känner som nybliven förälder kan upplevas som jätteläskig. Ja.. om man förmedlar till mammorna och papporna att; `ja ja.. är man osäker behöver man utomstående som kommer in och hjälper till..`. I så fall skulle ju ALLA behöva hjälp.. Hon (han?) som skrev i Expressen tyckte att den borgerliga regeringen skulle ta sitt ansvar och se över nödvändigheten att överhuvudtaget ha en barnombudsman, eftersom att det var en borgerlig regering som tillsatte den från början. En barnombudsman är säkert bra tror jag. Om hon håller sig till sanningen (vilket vi låter vara osagt här). Kanske får hon oförtjänt skit av mig här, för jag vänder mig egentligen bara emot det här eviga ”hjälpandet” som vi håller på med. Hjälp är väl bra men inte om man tror att man alltid behöver den. Då blir det ett handikapp i stället.. Jag tycker att det verkar lite trist med ett samhälle där ingen tror att det är möjligt att klara av någonting själv.. Jag är helt säker på att inte alla tycker som jag i detta fallet. Säkert har jag inte tänkt på allt som vanligt. Men jag brukar ju vara lite för politisk för mitt eget bästa…

God natt!

Hej Lotta!
ja det låter otroligt att så många bebisar skulle ha en bristfällig anknytning till sina föräldrar! Jag förstår inte riktigt för det som gäller med små bebisar är ju framförallt att vara närvarande och finnas där. Alltså mata, bära, hålla om… Och det har vi ju goda möjligheter till i Sverige med vår generösa föräldraförsäkring! Det behövs ju inte så mycket mer när barnen är så små. När de blir större kan man ju behöva sätta sina små hjärnceller på prov och försöka klura ut hur i h-vete man ska gå till väga nu och nu och nu. Vilken intressant diskussion du tar upp angående det här med hjälp utifrån! Jag tror att det där är dubbelt. Vi har det mesta inom oss. Och samtidigt inte. Jag tror definitivt att man ska försöka hitta sin inre styrka och ibland kan man behöva hjälp utifrån för att göra det. Som med förlossningen. Någonstans inom oss har vi redskap för att hjälpa oss själva genom förlossningen (det är ju den naturligaste sak i världen!!!). Men det kan kännas som att den naturligaste sak i världen är helt onaturlig och totalt övermäktigt – inte av denna värld- när man ligger där och pustar! Inför min andra förlossning hade jag jag ju gått en förlossningsförberedande kurs med en känd förlossningspedagog och tränat profylax och andning. Upplevelsen vid förlossningen var verkligen att jag gjorde ett mycket bättre jobb för att jag hade fått hjälp att hitta mina egna ”resurser” (bortsett från att det ofta är lättare den andra gången). Så jag tror att vi ganska ofta kan behöva hjälp med att hitta det ”naturliga” inom oss! För i västvärlden håller vi på att krångla bort oss från vad som är naturligt, sunt och bra i allt högre utsträckning. Som med maten vi stoppar i oss! Det utvecklas varje dag nya produkter som ska vara ”so healthy” och ”so nutritient”!! Fast egentligen är det moroten som är absolut nyttigast, fortfarande.
Stor Kram,
M

Kommentar av Märtis 28 mars 2007 @ 13:59