Lottas Dagbok

I går kväll då jag inte kunde sova såg jag andra delen av fantastiska Leende guldbruna ögon på SVT för andra gången. Yanko som var programledare på Barnkanalen förut spelar heltöntige Lennart som gillar dansbandsmusik av den äldre skolan. Han åker till storstan för att bli sångare i ett dansband men stöter på patrull då de ser att han är brun och har svart afrohår. Han deppar ett tag och väljer sedan att starta ett eget dansband tillsammans med ett gäng ganska oentusiastiska musiker från betongen. Hans kompis som spelas av Fares Fares är så himla rolig. Jag skrattar så jag får ont i magen… Men vilken känga i ansiktet på dansbandsbranchen! Jag antar att det är fritt fram att tolka som man vill men det är rättså tydligt att man vill få den där branchen att framstå som rasistisk och allmänt fördomsfull. De som jobbar med dansband är bara ute efter pengar och musiken saknar hjärta helt och hållet. Nu är det ju så att jag inte alls gillar dansband och inte vet något alls om det egentligen men det känns som att det borde finnas någon som kommer att bli sur över detta *väntar med spänning på reaktioner*. Jaja.. kul serie är det i alla fall. Jag kommer inte att sluta titta.

I dag har vi jobbat Ossian och jag. Det börjar bli riktigt knepigt att ha honom med sig på Nolima nu. Han är som en målsökande missil med siktet inställt på ungefär allt som han inte får pilla på. Han nästan springer in på farsans kontor och slänger sig ner på golvet för att trycka på den stora ,blanka knappen på datorn; klick… NEJ! Han klämmer sig mellan stora apparater för att komma åt någon pappersinsamling som han känner för att slänga ut på golvet. Han gräver i blomlådan så jorden hamnar över hela golvet och drar omkring med CD-rom-skivor med Weckman och Pilkemaster. Försöker jag sätta honom i hans stol så gör han allt han kan för att knöla ihop sina ben så mycket som möjligt för att jag inte ska få ner honom i stolen. Då jag trots allt vunnit striden (vilket jag tack och lov fortfarande gör) så skriker han så taket nästan lyfter ”neneneneeeeneeNNEENNEEEE!!” Man kan ju bli lite trött för mindre.

Efter jobbet var Anton, Wilmer, Ossian och jag och hälsade på Oumi och Sara. Det var trevligt. De har det så hemtrevligt och mysigt så jag blev miserabel då vi kom hem till vår grusiga hall. Sedan har det verkligen sina fördelar att bo lite  högre upp jämfört med att bo så som vi gör gloende rakt in i grannens kök. Å andra sidan har vi vår egen ytterdörr vilket är trevligt. Mina ungar röjde i alla fall runt ordentligt en stund vilket har resulterat i att de nu sussar fint i sina sängar. Eller det där var lögn förrästen. De sover i VÅR säng. Som vanligt..

Avslutar med en bild från i somras på mina stora busungar.

God kväll!